Folkrörelsebloggen

En namninsamling mot den borgerliga regeringens försämringar av a-kassan cirkulerar på internet och har i skrivande stund undertecknats av över 50000 personer. Namninsamlingen startades av Anders Malmgren i Karlstad den 21 september. Uppmaningen lyder:

Till: Fredrik Reinfeldt
Nu ska arbetarna få betala skattesänkningarna. Alliansregeringen ska sänka a-kassenivån och höja avgiften till a-kassan.Gör din röst hör skriv under så alliansregeringen får veta vad du tycker!!!

Fredrik Reinfeldt Rör inte A-kassan!

- Det beror på att sjuttitalets maoister var mer lyckosamma i sina fackliga karriärer i Norge, säger Asbjørn Wahl när jag frågar honom varför de svenska facken inte klarar av att värna välfärden lika bra som sina norska kolleger. Flera av dagens norska förbundsordförande började sin bana som strejkledare, och de står fortfarande kvar vid en del av sina ståndpunkter. Den fackordförande i Trondheim som tvingade mobiliserade medlemmarna till att tvinga Arbeiderpartiet att svänga 180 grader och gå emot privatiseringspolitiken är gammal maoist. 

Det är troligt att Wahl har rätt i sak. Men hur mycket förklarar han egentligen? 

Det norska Arbeiderpartiet har varit lika auktoritärt som SAP och har använt lika snuskiga metoder för att krossa politiska motståndare inom fackföreningarna. Men de norska försöken var inte lika framgångsrika. Redan på femtitalet växte det fram en icke regeringstrogen falang som främst organiserade sig runt motstånd mot NATO och som bl.a. kontrollerade Norges största fack, Metall avd 1. Den samarbetade senare med småböndernas organisation och vann den första folkomröstningen mot EU (eller EF som det hette på norska) 1972. 

Man kan spekulera vilt om vad sådant kan bero på. Man kan peka på en gammal folklig radikalism inom arbetarrörelsen som bl.a. resulterade i segern för den s.k. Nye Retning 1918 med sin skepsis till parlamentarism och förkärlek för politiska strejker. Man kan peka på en ännu större traditionell folklig radikalism i samhället som helhet som bl.a. manifesterade sig i den s.k. riksrättsstriden på 1884 då den ämbetsmannadominerade regeringen helt sonika avsattes på grund av sin alltför stora kungatrohet. 

Mot detta skulle man kunna peka på att de svenska facken på 20- och 30-talen var de mest strejkvilliga i världen. Det går inte att härleda politiska konjunkturer till traditioner och nationalkaraktärer. 

En rimligare förklaring är att det i Norge under den senaste generationen har funnits ett politiskt nätverk av aktivister som stärktes med segrarna mot EU 1972 och 1994 medan det i Sverige försvagades med nederlagen i kärnkraftsomröstningen 1980 och EU-omröstningen 1994. 

Vi ska minnas att det vid alla fyra omröstningarna har varit väldigt jämnt, och att segrarna lika gärna skulle kunna ha vunnits här.

Alternativrörelsen i tyskspråkiga länder har bildat en stor mängd arkiv för att dokumentera sin verksamhet. De är så många och fenomenet så väletablerat att det finns ett särskilt begrepp för dessa. De går under namnet archiven von unten - arkiv underifrån. Vilka de är finns väl dokumenterat. Den officiella informationstjänsten för alla arkiv I Tyskland listar archiven von unten som en särskild kategori. 2004 kom också en särskild bok om dem med beskrivning av 276 archiv von unten skriven av Bertil Hüttner, initiativtagare till Bremer Archiv der soziale Bewegungen.

Det är förstås stor variation på arkiven. Några är sedan länge etablerade. En av de stora bildades redan 1963, APO und der Soziale Bewegungen, utomparlamentarisk oppositionen och sociala rörelser. Detta omfattande arkiv administreras numera av Fria universitetet i Berlin. Men den helt övervägande delen drivs ideellt. Många är inriktade på en särskild rörelse. Archiv Aktiv I Hamburg inriktar sig på alla rörelser som använder sig av ickevåld. Här finns omfattande samlingar om freds-, antikärnkrafts och andra rörelser. Detta arkiv bygger på att frivilligt engagemang från de rörelser som lämnar in material. Det finns också arkiv för solidaritetsrörelsen, Archiv3, som är ett samarbete mellan 11 solidaritetsrörelsearkiv runtom i hela Tyskland. Ett av de största rörelsearkiven i Tyskland är Umweltcentrum (Miljöcentrum) i Münster där antiatomkraftskampen finns väl dokumenterad. Andra är Papiertiger i Berlin och Archiv der soziale Bewegungen i Hamburg. I Östra tyskland finns många arkiv om den oppositionella rörelsen under kommunisttiden och många miljöbibliotek. Feminist och lesbiska arkiv finns det också flera av. Andra rörelser som arkiven täcker in är antifascism, arbetarrörelse och social historia, medborgarrörelse/oppositionen i DDR, inre säkerhet/repression, internationalism, kultur, militans/anarkism, nationalsocialism, ekologi och lite till. Arkiven är väl utspridda, 41% ligger i tio städer, av 39 städer i Västra Tyskland med mer än 200 000 invånare är det bara tre som saknar ett rörelsearkiv.

När man undersöker de olika arkiven ser man att det finns mycket att lära i Tyskland. Archiv Aktiv i Hamburg har lagt ner stor möda på att beskriva hur de som lämnar in material ska gå tillväga, hur mapparna för material ska vara av syrafritt material och all metall ska tas bort från papper. De är också noga med att skapa engagemang i de miljöer som lämnar in material så att det finns resurser för att ta hand om det.

Ett problem arkiven har är att nå ut. Uppsplittringen på så många arkiv med olika begränsningar till vissa rörelser eller en viss region är påtaglig. Utöver några större arkiv för de en rätt anonym tillvaro. Sin höjdpunkt hade arkiven under 1970- och 1980-talen när många av dem startade och det regelbundet gavs ut kataloger över var de fanns i Västtyskland. Hüttners bok är den första översikten på 14 år.

När etablerade arkivarier recenserar Hüttners bok märks en del kritik av både boken och det etablerade arkivsystemet. Bakom boken ligger ett omfattande arbete med hjälp av bearbetning av svar på enkäter till arkiven. Men redovisningen är strukturerad på flera sinsemellan olika sätt.

Det framkommer också att de etablerade arkiven haft problem i Tyskland p.g.a. ryckig politik. Ett tag satsade regeringen på stadsdelsarkiv. Resultatet var splittring av resurserna och att idag materialet ofta är tillbaka i ett gemensamt kommunarkiv igen. Det framkommer också att det ofta är de etablerade arkivinstitutionerna som man ofta måste vända sig till, också för rörelsematerial. Ibland kommer också de rörelsearkivens material hit när de inte längre drivs av ideella krafter.

Intressant är att det också förs en vetenskaplig diskussion om rörelsearkivens roll för utvecklingen av kritisk teori utanför akademiska institutioner. Hüttner som både skrivit boken om arkiven och startat ett folkrörelsearkiv i Bremen är också kritisk till akademisk forskning. När vetenskapliga intressen av att reproducera en etablerad akademisk tradition ställs före politiska frågor om makten över historieskrivingen uppstår problem. –

”Frågan ställs här om det inte i hög grad måste ligga i sociala rörelsers intresse, att etablera alternativa former för vetenskapsproduktion och starta ett nytt utomakademiskt teoriarbete som angriper just politiska problem för en historieskrivning”

Skriver Gottfried Oy och menar att rörelsearkiven kan här ha en viktig roll.

Om boken Archive von unten: http://www.leibi.de/archive

Gottfried Oy: http://archiv.gesellschaftsanalyse.de/btexte/goyrez.htm

Länksamling: http://archiv.gesellschaftsanalyse.de/dlinx/liarcbew.htm

Nu har manus på över 100 A4 sidor leverats till New Delhi med titeln Reclaim Gandhi - Indian-Nordic Encounters 1917 - 2006. I en första upplaga sprids materialet av Vasudhaiva Kutumbakam på India Social Forum som beräknas få 60 000 deltagare och pågår en vecka i mitten av november.

Reclaim Gandhi tar upp de kontakter som uppstod mellan nordiska och indiska folkrörelser när Anne Marie Petersen och Esther Færing besökte Gandhi i hans ashram i januari 1917 med fortsatta kontakter sedan dess. Studien delar in kontakterna och det indiska inflytandet i Norden i fyra perioder. Den första mellan 1917 till 1947 då tiden kännetecknas av praktiskt samarbete för att bygga nationella skolor i Indien och internationellt solidaritetsarbete för Indiens befrielse. Den andra mellan 1948 och 1969 som kännetecknas av en framväxande internationell solidaritets- och fredsrörelse med fyra indiska impulser; stora bojkotter, marscher kombinerade med civil olydnadsaktioner, icke-våldsingripande i konflikter och massaktioner för ett konstruktivt program i solidaritet med tredje världen. Dessa fyra indiska impulser fick ett starkt inflytande på nordiska nya folkrörelser under 1960-talet. Nästföljande period 1970-1988 känneteckans av framväxten av en global miljörörelse där indiska inflytandet levde vidare från 1960-talet och sedan förnyades genom kontakterna med trädkramarrörelsen och Narmadarörelsen i Indien. Perioden 1988-2006 kännetecknas av fördjupning av kontakterna mellan Norden och Indien genom finsk-indiska utbytesprogram och People’s Global Action.

Studien är en omfattande fördjupning och komplettering på flera punkter med både foton och text av en tidigare artikel publicerad på www.folkrorelser.nu. Tyvärr var tiden kort vilket gjort att en del har getts lite stor plats medan särskilt tiden efter 1990 inte är så väl undersäkt.

Att arbeta med studien har lett till många goda upptäckter. Den förste svensken som träffade Gandhi i Indien var prästen Bertil Forsell. Han tog till sig Gandhis ickevåldsfilosofi. Senare fick han Viktoriaförsamlingen i Berlin som pastorat där han 1933 till han blev utkastad 1942 skyddade judar med Gestapo utplacerad mitt över gatan. Jag har också hittat berättelsen om hur Challi, från Gandhis fredsarmé startad av hans följeslagare Vinoba, lyckas lära fredaktivister och scouter hur man hanterar getingar på ett ickevåldssätt på ett läger om ickevåld i Norge 1958. Överallt stöter man på människor som inspireras av Indien och sedan gör goda insatser för en bättre värld.

Men det är inte bara de aktivister som fått indisk inspiration som lett till goda upplevelser. Också de som har hand om intressant material har varit till stor hjälp. Harald Björke i Norge har skickat snabba svar på alla frågor jag ställt och brev med utdrag ur böcker. Holger Terp som är drivande bakom Fredsakademiet i Danmark lät mig använda hans bildskatt med de kvinnliga danska missionärer och en journalist som var pionjärer i nordiskt och internationellt stöd till befrielsekampen i Indien. Björn Gustafssons fantastiska bildskatt från alternativrörelsen i Stockholm och FN-konferensen om miljö under tidigt 1970-talet fick jag också generöst använda. Varhelst jag vänt mig har jag alltså mötts av välvilja och intresse. Det har varit roligt.