Folkrörelsebloggen

Trondheimsmodellen (Karneval 2007) är Flamman-redaktören Aron Etzlers redogörelse för hur man åtminstone tillfälligt har lyckats hejda privatiserings- och nedskärningsångvälten i Norge. Och då i synnerhet i Trondheim där den folkliga mobiliseringen varit störst.
     En given succé bland Gemensam Välfärds aktivister, får man hoppas.

Mer oroande är bokens andra hälft, som handlar om en i Sverige totalt okänd mobilisering i Nederländerna. Den tar sin utgångspunkt i hur miljörörelsen helt misslyckades med att mobilisera mot de fullständigt livsfarliga klortransporter som ägde rum på de holländska järnvägarna – och fick hjälp av ett politiskt parti som snabbt lyckades. Partiet, det socialistiska, började som en maoistisk sekt men har sen ungefär 1980 växt till en sorts blandning av byalagsrörelse och traditionellt socialdemokratiskt parti – i tidig nittonhundratalsmening, dvs med fokus på rörelsen snarare än på politiska apparatchiks.
     Det oroande är förstås att denna traditionella organisationsform fortfarande är så extremt framgångsrik. Att det som har tillräcklig magi för att mobilisera 50.000 människor kontinuerligt på gatan är det gamla traditionella ”sitta i riksdan”-målet.
     Vilket man i och för sig har lyckats med – 17 % av rösterna i senaste riksdagsvalet.
     Medan miljörörelsens idé – ett mer avgränsat mål, fokuserat på praktisk handling och med stor ideologisk spännvidd – tycks fullständigt kraftlös.
     Såväl organisationen som Etzler tar för givet att det är partiformen som är förklaringen till framgången.

Vid en närmare granskning är det förstås inte så enkelt.
     För det första är alltså fokus fortfarande gatan och rörelsen, inte det parlamentariska. Även partiets parlamentariker tillbringar sin mesta tid och sin mesta energi på folklig mobilisering och på att höra efter vad folk vill.
     Medan miljörörelsen har förskansat sig inne på kanslier där den jobbar med pressreleaser och lobbying.
     För det andra, och viktigare, tycks det snarare vara organisationens metod som är framgångsrik, och inte nödvändigtvis att det tar sig formen av politiskt parti. Metoden heter grundlig systematik. Inget görs på en höft. Man provar ut vad som fungerar och så håller man sig till det. Teoretiskt kaféprat hålls kort, det är gatan och massmobiliseringen som gäller. Så mycket man kan hjälper man folk med deras problem, för att skapa en social relation. Och, som sagt, likt trendkänsliga bolagsdirektörer kollar man in vad folk vill ha och anpassar sig till det. Har man nåt man vill föra fram ser man till att man gör det på ett populärt sätt.
     Bakom den grundliga systematiken ligger ett totalt engagemang från många hundra, kanske många tusen människor. Det är inget ovanligt att leva på halvtidslön för att gratis kunna jobba en heltid till för rörelsen. Möjligen är det den gamla partimystiken som skapar den magi som gör detta möjligt – men det kan lika gärna vara att man har kommit på en metod som fungerar för att slå överheten med. Sånt skapar entusiasm och engagemang.

Fokus på parlamentarism har hittills alltid lett till avmobilisering, växande pampvälde och – när man lyckas få majoritet – att man bekymrar sig mer om statsnyttan och den globala konkurrensen än om folks välfärd. Vi kan hoppas att det socialistiska partiet i Nederländerna lyckas undvika detta – men hur som helst borde det vara möjligt att tillämpa deras metoder även för en organisation vars syfte är att skapa folklig motmakt utanför statsorganen och vars program inte är allomfattande och ideologiskt snävt.
     Det borde gå att arbeta målinriktat, engagerat, socialt och långsiktigt även för en organisation som syftar till att exempelvis värna naturen, kulturen eller välfärden.
Jan W