Katastrofal maskerad
Om nån skulle ha frågat mig för femton år sen varför det kommunistiska Ryssland blev en sådan katastrof skulle jag ha pekat på kommunistpartiets organisering som en NGO – anställt folk har hela makten, lekmän tolereras bara som jasägare och bidragsgivare, ungefär som hos Greenpeace. Jeffrey Rossman: Worker resistance under Stalin, Harvard University Press 2005 belyser en annan sida – den förljugenhet som uppstod i en rörelse som hela tiden hade ett syfte, nationellt försvar mot rikare grannar, men måste låtsas vara något annat, en arbetarrörelse.
Redan i Vad bör göras står det helt klart att det onda, det Lenin försöker mobilisera mot, är Rysslands efterblivenhet, fattigdom och relativa maktlöshet. Han är nationalist. Men av omständigheternas tryck måste man alliera sig med någon som kan vara massbas åt en. Bönderna visar sig inte gå, de är ointresserade av utveckling och modernitet som är det enda som kan rädda ett fattigt land ur imperialisternas klor. Arbetarna däremot borde vara intresserade; de arbetar ju redan i den mest moderna sektorn av samhället och kan tänkas vilja hävda denna. Hävdade Lenin.
Rossman visar hur kraschen kommer då moderniseringen och arbetarnas egenintressen kolliderar, exemplifierat från textilindustrin i Ivanovo-distriktet – det område i Ryssland vid sidan av Petersburg och Moskva som hade varit mest revolutionärt före och under revolutionen.
För arbetarna betydde första femårsplanen 1928-1933 halverade löner och fördubblade arbetskrav – alltså i realiteten 75% löneminskning. Allt för att finansiera industriell utveckling. Givetvis höll de sig inte tysta; tvärtom, de ansåg att de hade tillsatt regeringen och att regeringen var ansvarig inför dem. De höll massmöten, de punktstrejkade, de demonstrerade, de skickade protesttelegram till regeringen, och 1932 hade de fått nog. I april gick arbetarna i två städer i generalstrejk som varade en vecka.
Kommunistpartiets totala oförståelse för arbetarnas krav är slående. De som hade utmärkt sig som arbetarnas verkliga valda företrädare lokalt deporterades till fångläger och brännmärktes med etiketten ”klassfiende” – så naturligt, när man tänker efter; eftersom kommunisterna representerade kapitalet var det exakt vad de var. Några år senare la partiledningen hela skulden för bråket på den lokala ledningen som förklarades kontrarevolutionär och sköts.
Men lika slående är arbetarnas förvirring. Fastän man under hela rörelsens kulmen polariserar mot kommunistpartiet som svikare och som lyxlirare som lever fett på arbetarnas bekostnad accepterar man villigt en lösning som innebär att lönerna ökas litegrann – samtidigt som man accepterar att fördöma sina egna valda ledare. Till en del kan det vara naturligt att den som svälter sjunger med för pengar. Men är det naturligt att en fyraårig massrörelse glöms bort bland sina deltagare och deras barn, och idag bara kan spåras i KGBs arkiv?
Tilläggas kan att det hela tiden fanns en minoritet av arbetare som aldrig slutade tro på kommunisternas löften och som agerade strejkbrytare.
Detta kan, tror jag, inte förklaras med kommunistpartiets NGO-karaktär. Det kan bara förklaras med dess förljugenhet som smittade hela den politiska kulturen. Hade de nöjt sig med att vara industrialiserande nationalister hade de kunnat krossa strejker utan att för den skull krossa arbetarnas självmedvetande (jfr Sydkorea och Brasilien).
Då hade kanske också deras industrialiseringsdrive överlevt i längden. Som bekant var ryssarna helt ur stånd att försvara sig när deras industri monterades ner i början av 90-talet av en allians av kommunistpolitruker och internationell finansvärld.