Folkrörelsebloggen

Ruth Reitans Global activism (Routledge 2007) är såvitt jag vet det andra försöket att skildra hur rörelsen för global rättvisa växte fram. Journal of World System Researchs nr X:1 var det första, men eftersom de lyckades skriva 163 sidor utan att ens nämna Via Campesina kan man undra vad det var värt.

Även Reitans bok skulle ha varit mer intressant, tycker jag, om hon hade tillåtit sig att utgå från vad rörelserna själva kunde finna intressant istället för att i första hand kolla om teserna från McAdams, Tarrows och Tillys bok Dynamics of contention stämmer. Men jag antar att det är priset hon får betala för att ha sin utkomst från det akademiska systemet.

Och i alla fall lärde jag mig en del som jag inte visste förut.

Boken är – förutom till sina akademiskt pliktskyldiga delar – en beskrivning av fyra av de väsentliga, ganska olika och i hög grad sammanflätade nätverk/organisationer som tillsammans har skapat rörelsen för global rättvisa: Jubilee 2000, Our World Is Not For Sale, Via Campesina och Peoples’ Global Action. Den är också en beskrivning av hur dessa har samagerat och fört konflikt med varandra på World Social Forum och andra ställen.

Nytt för mig var Jubilee 2000:s direkta rötter i sydländernas IMF-uppror. Eftersom vi har sett hur de Nord-organisationer har agerat som i slutänden bidrog till att spräcka Jubilee-kampanjen är det lätt att bortse från att det i första hand var offren för skuldkrisen själva som genom sina kyrkor drev rörelsen. De har också mycket riktigt fortsatt sedan deras motsvarigheter i Nord lagt av.

Nytt för mig var också den stora betydelse som det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA spelade för att folk i Nord skulle inse att de hade samma intressen som folk i Syd. Det var inte bara zapatisterna som agerade mot detta, vilket är välkänt. Det var anti-NAFTA-organisationer som Council of Canadians (Canadas motsvarighet till Nej till EU) som tillsammans med Third World Network och Focus on the Global South bildade International Forum on Globalization, som arrangerade både kampanjen mot MAI och motmötet i Seattle 1999 vilket växte ut till OWINFS.

Nytt för mig var också Via Campesinas direkta ursprung i ett uppror mot internationella NGOer som tog sig rätten att tala å böndernas vägnar. Det var inte bara energin bakom bildandet av många av VC:s medlemsorganisationer, det var också det direkta skälet till att VC bildades på ett möte i Belgien 1992 av bondeorganisationer som bjudits in att erbjuda staffage åt en belgisk NGO. Det är nästan som när August Palm drog igång den svenska arbetarrörelsen på frågan om rätten att tolka sina egna erfarenheter istället för att få dem tolkade via liberala arbetarvänner.

Det jag i huvudsak saknar är något om hur de som ingår i de globala nätverken jobbar lokalt och nationellt. Det är gott och väl att de genomför ”skalskiften” (som det kallas när lokalt elände förklaras i globala termer och vice versa) – men givetvis ägnar Via Campesinas aktivister, liksom andra deltagare i rörelsen, sin mesta tid åt lokala frågor allt framgent.

Ännu mer intressant skulle det vara att se exempel på hur sådant lokalt eller nationellt arbete kan samverka i globala kampanjer. Det tycks nämligen enligt min egen erfarenhet vara något av det svåraste som finns att föreställa sig att det globala alltid yttrar sig lokalt, och att allt lokalt är delar av ett globalt helt.

Men det föll förstås vid sidan av forskningsprojektet.