Om engagemangets relativitet

Jan Wiklund | Uncategorized, Folkrörelseteori | tisdag, maj 13th, 2008

Avslutade just Simone de Beauvoirs redogörelse för bland annat sitt deltagande i antikrigsrörelsen 1958-62. Och det var en något egendomlig upplevelse.

På varje sida kunde man läsa frustrerade utbrott om fransmännens likgiltighet och delaktighet i militärens skändligheter i Algeriet. Och däremellan berättelser från antikrigsdemonstrationer med tiotusentals, någon gång med någon miljon, deltagare, ibland med gatustrider där demonstranter slogs ihjäl. Och sen återigen klagomål om folks likgiltighet.

Jo, jag förstår, demonstrera på gatorna är mer etablerat i de franska vanorna än i de svenska - här går man med i en organisation istället. Men i Paris 1962 var det alltså ett tecken på likgiltighet att bara en miljon var beredd att riskera livet för att protestera mot regeringens politik.

Å andra sidan står det klart att det inte ledde till stort mycket heller. Algerietkriget avvecklades för att det blev för dyrt, inte för att en miljon protesterade.

I Stockholm är en demo på 5.000 jättestor. När så många protesterade mot Dennispaketet 1993 (?) skrev Expressen över ett mittuppslag “Nu är Dennispaketet kört”. Om man ska teoretisera utifrån detta magra underlag kan man säga att det är brottet mot normen som är styrkan. Om en demo på en miljon betraktas som futtigt leder det inte till något, om en demo på 5.000 är stor får den effekt.

 

Drivs av Wordpress | Theme by Roy Tanck