Folkrörelsebloggen

Om ESF: Förnya de sociala forumen!

Tord B | Uncategorized | torsdag, oktober 30th, 2008

Detta inlägg i diskussionen inför European Social Forum publicerades i Arbetaren men lades inte upp på tidningens hemsida. Därför publiceras det här.

Radar-esf 11 877,
Arbetaren september 2007

Förnya de sociala forumen!

Diskussionen om sociala forumens framtid paralyseras internationellt av fruktlösa debatter, lobbyism och partipolitiker hotar ta över och systemkritiken marginaliseras. Men eftersom nästa forum ska avhållas i Norden 2008 finns en chans att radikalt förnya processen. Folkrörelseveteranen Tord Björk ger sju förslag, bland annat att främja kollektiv handling och bjuda in zapatisterna som hedersgäster.

Sociala forum-processen behöver en förnyelse, och chansen finns nu när Europeiskt socialt forum, ESF, hålls i Malmö 18–21 augusti 2008 med sidoaktiviteter i Köpenhamn, och med en nordisk arrangörskommitté som värdar. Men då är det nödvändigt att ta en rad kontroversiella beslut med början denna höst.
En förutsättning för förnyelse finns i de nordiska länderna. Internationellt har länge en fruktlös debatt förts om huruvida sociala forum ska vara ett öppet rum eller ett möte där deltagarna fattar beslut om gemensamt handlande. Här i Norden finns ingen som förespråkar idén om möten som fattar beslut för alla deltagare - alla vill se ESF som ett öppet forum. Därmed behöver inte den gamla debatten repeteras här.
Däremot behövs en ny syn på vad sociala forum är, och det behövs mer framtidsinriktade grepp för att ge ny kraft åt sociala forum-processen. De nordiska ländernas rörelser är också kända för att vara mer praktiska än teoretiska i sitt sätt att arbeta, något som kan vara användbart för att kunna förverkliga den förnyelse som ESF och Världssocialt forum, VSF, eftersträvar men som hittills på avgörande punkter förblivit tom retorik.

Men framtiden får utvisa om den nordiska politiska kulturen har förmågan att tillföra något av den förmåga till praktisk handling och breda radikala kulturella och politiska allianser som en gång gjorde det möjligt att främja sociala framgångar för jämlikhet i den nordiska samhällena och brett stöd till väpnad befrielsekamp i tredje världen.

Här är sju förslag till att förnya ESF och sociala forum-processen:

1. Gör ESF till ett öppet forum som bygger på folkrörelsers diskussion, folkbildning och politiska kampanjer
Öppen diskussion och kollektiv handling är de två huvudmotiven för att organisera sociala forum. Huvudtendensen i Europa är dock att främja konsumtion av idéer och individuell handling inom det rådande systemet, och för att råda bot på det måste betoningen nu läggas på kollektivt handlande.
Lösningen för detta är enkel. De två motiven kan förenas i fokuserade och långsiktiga folkrörelsekampanjer före och efter sociala forum. De bygger vidare på vad som i sociala forum-sammanhang kallats för Call of social movements – ett upprop som frivilligt undertecknas av de deltagande rörelserna. Det kan leda till kampanjer som för fram gemensamma politiska krav och folkbildning kring dem vilket skedde när ESF i Florens uppmanade till demonstrationer mot Irakkriget i hela världen. Då blir sökandet efter kunskap mer fokuserat och maktkritiskt på ett sätt som främjar kollektiv handling.
Miljöförbundet Jordens Vänner har till nordiska folkrörelser föreslagit en sådan kampanj mot privatisering, militarisering och för att rädda miljön. Vi vill att den startar nu i höst, ett år innan ESF, och fortsätter fram till det svenska EU-ordförandeskapet och toppmöten EU-Afrika eller EU-Asien hösten 2009.
I Norge har folkrörelser med framgång visat att det inte finns någon motsättning mellan globala rättvisekrav och inrikespolitiska krav. Kampanjen inför valet 2005 lyckades vända debatten om privatiseringar till hur den offentliga sektorn kan förbättras, och landets regering bröt som enda västland isoleringen av den demokratiskt valda palestinska Hamasregeringen. Exemplet Norge har upplöst en rad paradoxer och visat att inrikesfrågor och globala rättvisefrågor kan gå hand i hand, att öppna forum kan kombineras med välorganiserade politiska kampanjer, att bryta isoleringen av Hamasregeringen inte står i motsättning till civil olydnad byggd på icke-våld, att folkrörelser och politiska partier kan stärka varandra.

2. Bjud in zapatisterna som hedersgäster
Från ESF- och VSF-håll hävdas ofta att både politiska partier och väpnade grupper som zapatisterna är uteslutna från att delta. Men i verkligheten är politiska partier starkt representerade i programmet och dessutom en nödvändig stödjande kraft för att göra de sociala forumen till praktisk verklighet. Så länge zapatisterna inte bjuds in till sociala forum är påståendet att forumen är öppna falskt. Det är särskilt bekymmersamt eftersom zapatisterna genom sitt första internationella möte mot nyliberalismen i Chiapas 1996 inspirerade till hela forum-processen.
För de politiska partierna har en genväg till stark närvaro skapats genom en princip som säger att framstående partipolitiker kan delta i egenskap av sin personliga kapacitet. Utifrån samma metod skulle zapatister kunna bjudas in, men hittills har detta inte gjorts. Obalansen leder till att politiska partier får ett avgörande övertag på forumen, tillsammans med de frivilligorganisationer (NGO:s) som accepterar den rådande världsordningen. Folkrörelser som står längre från parlamentarism och lobbyism har mindre chans till inflytande. De arbetar ibland under villkor som mer liknar befrielserörelser, och de delar ofta nätverket Peoples Global Actions analys att massiv civil olydnad byggd på icke-våld är viktig i kampen för en annorlunda värld.
När zapatisterna utestängdes från sociala forum, trots sin brett erkända roll som inspiratörer, så marginaliserades och i praktiken utestängdes även många närstående folkrörelser som praktiserar civil olydnad. Detta innebar att globala rättviserörelsen splittrades i två delar, en med politiska partier och frivilligorganisationer, och en som fokuserade på att utmana den rådande världsordningen främst med civil olydnad. Efter framgången för civil olydnad vid G8-mötet i Rostock i somras är det dags att återge zapatisterna dess rättmätiga plats i en enad och bred global rättviserörelse genom at bjuda in dem som hedersgäster till ESF i Malmö 2008.

3. Gör kultur, ekologi, religion och andra frågor som inte domineras av vänstern centrala
Många frågor av betydelse för sociala forum-processen ligger utanför den traditionella vänsterns och frivilligrörelsernas intressesfär. Genom att ge kultur, ekologi och religion en central roll i organiserandet av forum samt uppvärdera deltagande och kreativitet – inte bara i politiska seminarier – kan breda lager av människor känner sig mer hemma. För delar av vänstern framstår detta som folklore, men det finns ingen nödvändig motsättning mellan att göra kulturen mer central och samtidigt göra forumen mer politiskt radikala. Däremot kan det stå i motsättning till den oheliga allians mellan NGO-lobbyism och vänsteravantgardism som de sociala forumen ibland bygger på.

4. Ta med Central- och Östeuropa
ESF och VSF har i många år uttryckt en önskan om att stärka deltagandet från Central- och Östeuropa, men hittills har detta misslyckats. I Norden finns erfarenheter av att ordna europeiska möten med stort deltagande från Östeuropa, främst i miljörörelsen och rörelser skeptiska till EU och militarisering. För att lyckas är det nödvändig att frågor som är viktiga för alla européer –inte bara EU-ländernas medborgare – görs centrala, och att praktiskt stöd ges åt deltagare från de fattigaste länderna i Östeuropa.

5. Gör ESF europeiskt, inte till en EU-lobby
Det finns en tendens inom ESF (och rent allmänt) att sammanblanda Europa med EU, och att vilja göra ESF till EU:s civila samhälle. Dessa krafter – nordiska eller inte – lär få en del överraskningar när ESF nu har hamnat i Norden. För många organisationer utanför Norden är den specifika nordiska folkrörelsetraditionen svår att förstå. Folkrörelserna har en tradition av att inte bara vara lobbygrupper i enstaka frågor utan att försöka förändra hela samhället. I dag är folkrörelser mot EU särskilt starka där även den globala rättviserörelsen är stark, med Norge som det främsta exemplet. Nej till EU-rörelser är inte möjliga att placera i en viss fålla eftersom de arbetar med alla slags frågor. De är ofta mycket ekonomiska med sina begränsade resurser och folkbildande, och har tjänat den globala rättviserörelsen väl. I Norge är Nei til EU starkt integrerad i folkrörelsesamarbete med Attac, miljörörelsen, solidaritetsorganisationer och en del partier och ungdomsförbund.
Det finns ingen chans att bredda deltagandet i ESF utan att ta upp viktiga europeiska frågor som berör folk i Norge, Moldavien, Ryssland, Ukraina eller Serbien. När ESF placeras i Norden kommer det att bli nödvändigt att ifrågasätta vänsterns och frivilligorganisationernas pro-EU-ideologi, och de organisationer – nordiska eller inte – som ser som sin främsta strategiska uppgift att producera rapporter att lägga på borden i Bryssel kommer att behöva ompröva några av sina ESF-strategier för att folk från länder utanför EU ska kunna känna sig mer hemma.

6. Hylla minnet av Ilya Borodaenko och Chico Mendes
Den 21 juli 2007 mördades Ilya Borodaenko när nazister attackerade ett protestläger vid urananrikningsanläggningen i Angersk i Sibirien. Den 22 december 1989 mördades gummitapparen Chico Mendes i Xapuri i Amazonas av ranchägare som skövlade regnskogen.
Människor som försvarar miljön och alla människors rättigheter attackeras dagligen runtom i världen. Antirepression är en väsentlig fråga för alla folkrörelser, och måste bli ett viktigt tema på ESF 2008. I Norden aktualiserades detta under Sveriges EU-ordförandeskap 2001 då 1 400 personer frihetsberövades samt under ungdomshuskonflikten det senaste året i Köpenhamn då över 1 500 personer frihetsberövades.

7. Länka Malmö till Amazonas
Det mest troliga förslaget till placering av VSF år 2009 är Amazonas. Argumentet är att Amazonasregionen står inför några av de mest allvarliga problemen som den nuvarande utvecklingsmodellen skapar. Norden är på många sätt så långt från Amazonas som tänkas kan. Men det finns en del samband som kan användas för att främja förnyelsen av sociala forum-processen. I Amazonas är både högplatåindianer och låglandsindianer viktiga för folkrörelserna och Nordens samer är den enda urbefolkningen i Västeuropa. Miljöintresset är stort både i Amazonas och Norden. Det finns en unik likhet genom att både ESF i Malmö 2008 och ett eventuellt VSF i Amazonas är tänkta att organiseras av ett internationellt värdskap. Om Amazonasregionen och frågor om miljö och urbefolkningar ges tyngd under ESF 2008 skapas en länk till VSF 2009, som kan förstärkas genom utbyte av erfarenheter av internationellt värdskap – och är ytterligare en möjlighet till förnyelse av sociala forum-processen.

Tord Björk

Tord Björk är lärare och aktiv inom Miljöförbundet Jordens Vänner

Comments Off

Hyllningssång till Rune Lanestrand

Tord B | Uncategorized | torsdag, oktober 30th, 2008

Bondekämpen, antifascisten, miljöaktivisten och redaktören för Småbrukaren fyllde 70 år i våras. Jag kunde inte avhålla mig från att försöka framföra en hyllningssång till honom per telefon, vilket dock inte gick eftersom det var upptaget hela tiden. Men jag framförde hälsningen per epost istället. Nedan följer sången som med stor glädje framfördes på 1930-talet av många unga i våra folkskolor och när bonderörelsen var en folkrörelse och inte dominerades av ett företagarförbund.
Hyllningsång på 70 årsdagen

Min mamma Barbro har en släkting som är 95 år här på Kristianstadsslätten i Tollarp. När vi var på besök där så satte de genast igång att sjunga med en kraft och glädje som står ingen efter. Jag kom att tänka på detta när jag läste din bra ledare i Miljömagasinet och om din jubilardag. Så igår när vi talades vid på telefon frågade jag om sången och snart kom den fram ur minnet och finns härmed nedtecknad. Vad jag minns hade de inte sjungit den på 63 år när de kom igång i Tollarp. Noter kan jag inte men någon i sällskapet där kanske minns melodin?

All lycka önskar jag dig på denna dag.

Din vän Tord

Sjungs frimodigt

1.

Ej med stora later och starka ord
Ska du visa kärlek till hemmets jord

Nej med handen plogen
Och med slagan på logen

Och med tankens kraft
Vid ditt arbetsbord

2.

Ej är Sverige fattigt, ej mörkt, ej kallt.
Det fanns järn i jorden när drivan smalt.

Och i sommarnattsskymning
rodnar rågen i suset

Av den svenska furan
som hägnar allt

3.

Snöland, solland lyssna kring berg och strand
Sorl av tusen böljor som kölden band

Tusen vaknande unga
viljor verka och sjunga

Och det röjs, det plöjs
i vårt fosterland!
Nedtecknat efter anvisning av Barbro Calner.

Kommentarer (0)

Lögnen om den autonoma människan

Jan Wiklund | Uncategorized | måndag, oktober 13th, 2008

På åttitalet började forskare upptäcka att människor var mer individualistiska än förr. De hade visserligen upptäckt det en gång tidigare, i början av sextitalet, men nu tycktes det vara allvar. Andra forskare, som var sympatiskt inställda till den socialdemokratiska välfärdspolitiken som t.ex. Bo Rothstein, var oroliga – gick det överhuvudtaget att motivera samhällssolidaritet undrade han i boken Vad kan staten göra från SNS 1994, och tvingades dra slutsatsen att det krävdes omfattande privatiseringar av utförandet av de offentliga tjänsterna för att uppnå den diversifiering som krävdes för att inte alltmer individualistiska människor skulle förkasta välfärdsstaten helt och hållet.

Även i folkrörelsekretsar upptäckte vi en utarmning av det kollektiva ansvaret. Folk var visserligen lika beredda som förr att delta i politisk konsumtion – lyssna på debatter, delta i demonstrationer etc – men oändligt mycket mindre benägna att delta i organiseringen av dessa verksamheter. Vi antog att det berodde på den förändrade arbetsmarknaden: ju större risk för arbetslöshet, desto närigare och ängsligare människor. Men detta motbevisas av att viljan att delta i organiseringsarbete var nog så hög på trettitalet.

Hösten 2008 lägger feministen Nina Björk fram en doktorsavhandling, Fria själar. Där hävdar hon att den alltmer individualistiska attityden i första hand är följden av en gigantisk lögn – att människor är autonoma och i stånd att välja sitt liv. Det är de inte alls – från vår första dag är vi beroende av både de ekologiska sambanden och av andra människors omtanke. Vi är relationella, och fullständiga nollor utan dessa relationer.

Samma sak har hävdats länge av teologer som t.ex. Knud Løgstrup och Henry Cöster, som har grubblat över det orimliga i att människor försöker välja sitt liv när de redan har det gratis. Oberoende av vad vi tycker och tror är vi helt beroende av vår omvärld, säger de. Vi kan välja hur vi förhåller oss till det: vi kan strunta i det eller svara upp mot det – leva “an-svarigt” – men vi kommer inte ifrån det.

Nina Björk kallar det lögnaktiga, oansvariga sättet att leva för “liberalt” och hittar försvarstal för det bland liberala ideologer som John Locke och John Stuart Mill. Och visst är det sant att den mest extrema argumentationen för ett icke ansvarigt liv idag kan hittas bland nyliberaler. Men inte är det en fråga om ideologi inte, och ännu mindre en fråga om partipolitik. Rimligare är kanske att se det som en följd av kolonialistisk exploatering och oförtjänt överflöd: oavsett vad vi gör finns en tjock stoppning av pengar mellan oss själva och verkligheten som hindrar oss från att se villkoren för vår existens. Som får oss att tro att vi kan konsumera oss till en mening med livet. Som får oss att tro att vi kan välja identitet bland en uppsättning som tillhandahålls av konsumtionssamhället.

Det var Marx som påstod att de härskande idéerna i ett samhälle var den härskande klassens idéer. Men i det här fallet kan man undra om ens den härskande klassen är betjänt av en sådan förljugenhet som tron på konsumtionssamhället och den autonoma människan – om möjligen inte som kosmetika för den hantering de håller på med. För vilken gigantisk självstympning innebär inte den individualistiska livssynen – även för en kapitalist! Man skär bort alla relationer, struntar i att uppleva världen genom andra och nöjer sig med vad de egna sinnena klarar av.

Många – se t.ex. här (http://www.econ-pol.unisi.it/quaderni/540.pdf) eller här (http://www.monbiot.com/archives/2006/07/07/willy-loman-syndrome/) – anser till och med att det är det liberala samhällets förlust av icke-instrumentella sociala relationer och dess oinlösliga krav på att vi ska skapa om oss själva till perfekta människor som bär skulden till den statistiskt avläsbara ökningen av olyckan i de rika industriländerna.

Iakttagare på ESF i Malmö 2008 har anmärkt att medan svenska deltagare endast deltog som politikkonsumenter och var helt ur stånd att handla kollektivt och dra nytta av sammankomsten över tid så deltog latinamerikanska invandrare som politiska människor. De hade undgått att dränkas i spillningen från den koloniala utplundringen och var fortfarande i stånd att uppfatta villkoren för sin egen existens.

Möjligen har detta något att göra med att Latinamerika verkar någotsånär i stånd att bekämpa finansmaffians ödeläggelse av samhället medan Sverige verkar som ett helt hjälplöst offer.

Finns det någon utväg ur självstympningen? Eller måste vi vänta tills sydländerna har klippt av källorna till det oförtjänta överflödet och tvingat oss att inse tillvarons begränsningar? Det senare var som bekant Marx’ åsikt: de engelska arbetarna skulle aldrig kunna befria sig innan de irländska gjorde det, och befriade de engelska ur deras falska högfärd.

Ändå klarade engelska arbetare av en hel del. Och det gör givetvis vi också. Rimligen borde situationen kännas oautentisk och otillfredsställande så småningom. Det var vad som hände på sextitalet, före förra folkrörelsevågen.

Comments Off

Konstnärer och folkrörelseaktivister

Jan Wiklund | Uncategorized | måndag, oktober 6th, 2008

Jag läser just Pierre Bourdieus bok Konstens regler. Det är inte lätt. Det väsentliga skyms alldeles för mycket bakom fransk retorik och vetenskapsteoretiskt fikonspråk av vilka en del t.o.m. måste skrivas på grekiska – förmodligen för att författaren ska hävda sig i de akademiska kotteristriderna.

Men mycket är relevant i ett folkrörelsesammanhang.

Boken handlar om hur kulturproducenterna under artonhundratalet gick till offensiv för att hävda sig gentemot kapitalägare och andra traditionella makthavare. De gjorde detta genom att mot kapitalisternas vinst och statsbyråkratins administrativa makt ställa kvaliteten som mått. Och sen med olika gambits och aktioner hävda denna kvalitets värde gentemot de konkurrerande principerna. Givetvis fanns det föga folkligt i deras strävanden – på ungefär samma sätt som nazisterna kämpade de för att hävda överläget snarare än jämlikheten. Men de lyckades förvånansvärt väl.

Det var ingen lätt strid. Precis som folkrörelsepionjärerna måste pionjärerna i kulturproducenternas rörelse, sådana som Baudelaire och Monet, offra sin personliga bekvämlighet och arbeta hårt. Men på en generations sikt uppnådde de att man kunde tjäna en massa pengar och inflytande genom att hävda att pengar och inflytande saknade värde jämfört med kvaliteten. Förmodligen var det sedan just detta tvetydiga kompromissande om principer som ledde till att kulturproducenternas prestige började dala efter ungefär 1910. Bourdieu skriver en hel del om kattslagsmål bland kulturproducenter som använder fejkade kvalitetsargument som vapen i interna revirstrider. Antagligen kan sådant liknas vid fackföreningar som strejkar i kamp mot andra fackföreningar, även om det är mycket vanligare.

Bourdieu gör sig också ofta lustig över t.ex. konstnärliga bohemers bakvända ekonomiska logik – men hävdar samtidigt att just den är nödvändig. Man måste förakta vinst om man slåss emot kapitalister. Man måste förakta samhällsställning om man slåss emot överklassen. Man måste bränna broarna. Annars tar ingen en på allvar. Allra minst man själv.

Och då kommer man inte långt.

Comments Off

En blogg om folkrörelser i går, idag och i morgon

Sidor

Senaste inlägg

Kategorier:

Länkar

Blogroll

Sök

Arkiv:

Meta:

Om ESF: Förnya de sociala forumen!

Hyllningssång till Rune Lanestrand

Lögnen om den autonoma människan

Konstnärer och folkrörelseaktivister