Folkrörelsebloggen

NGOernas roll i demokratin

Först beskrev Isam Asuri (hoppas jag stavade rätt, namnet finns inte i programmet) från Palestina hur hela det palestinska samhället är uppbyggt av NGOer. Någon stat finns ju inte; ska folk få någon service alls måste det ske genom mer eller mindre halvideella organisationer. Fortfarande ges 75% av sjukvården och 100% av utbildningen av sådana NGOer.
Ofta startades de av illegala partier som legala fronter; många av dem som arbetade med dem fängslades, deporterades eller dödades, och belönades därför med hög status om än inte särskilt mycket pengar. Vad som har hänt nu är emellertid att internationella organisationer har gripit in och erbjuder tjänster med hjälp av högavlönat folk. Detta har ofta resulterat i försämringar för folk, eftersom ingen jobbar gratis längre under sådana förhållanden. Vidare kräver dessa internationella organisationer att personalen deltar i spionage mot befolkningen, i antiterrorismens namn.
De genuina NGOerna försöker motverka detta genom uppförandekoder, sa Asuri.

En svensk palestinaaktivist vars namn undgick mig la till att svenska biståndsmyndigheter dessutom, med stöd av det svenska ideella biståndsetablissemanget, inte bryr sig om vilka behov folk har utan följer olika moden som antas passa alla överallt. Just nu är det ”empowerment” som gäller, följaktligen drar man undan stöd till organisationer som inte sysslar med detta på det sätt som passar. På så sätt styrs organisationer efter vad biståndsorganisationer tycker, inte efter vad folk i gemen tycker – något Asuri bekräftade.

Nora Castañeda från Venezuela beskrev sedan hur uppdelningen mellan NGOer och folkrörelser är mindre relevant där; där går istället den väsentliga skillnaden mellan underklass- och medelklassorganisationer.
NGO-systemet växte fram under 90-talet, ofta efter olika FN-initiativ. Sedan Chávez vann valet 1999 och började sin omfördelningspolitik delades NGO-samhället upp efter politiskt ställningstagande – för eller emot. De som ställde sig för blev av med alla internationella bistånd och tvingades bli mer folkliga med stark deltagardemokrati.
Samtidigt kan man se något av samma utveckling som i Sverige på 30-40-talen – dessa organisationer, som fått ett folkligt stöd genom att försvara rättigheter blir genom att delta i uppbygget av ett offentligt välfärdssystem alltmer statliga. Ännu tycks detta dock inte vara något problem menar Castañeda, men det tog ju rätt lång tid i Sverige också innan problemen visade sig.

Gina Vargas från Peru, som hade erfarenheter både från folkrörelser och NGOer ifrågasatte begreppet ”civilt samhälle” som har skapats av diverse nordatlantiska forskare som åsatt det sina värden. Dock blir det alltfler ostyriga organisationer som inordnas där, vilket är bra. Och alltfler av dem är mer folkrörelser än NGOer.
ESF:s roll i detta, som särskilt efterfrågats, var tre, tyckte Vargas: att diskutera den imperialistiska roll Europa har, att få Östeuropa att diskutera ihop sig med andra periferiserade områden, och att integrera immigranterna i rörelsen.
Europas roll i det hela är kritisk. Man pushade på enormt på 90-talet, men nu händer inte så mycket här, det är andra regioner som driver folkrörelseprocessen i världen och Europa har hamnat i bakvatten.

Peter Waterman fortsatte ifrågasättandet. Varje ny rörelse behöver ett nytt språk. ”Internationell”, ”civilt samhälle” eller ”NGO” leder tankarna fel inför det man behöver göra – de inspirerar bara till alldeles otillräckliga småförändringar. Till och med om det vi vill bara är att få tillbaka välfärdsstaten.
Det är inget ovanligt att ord slits – man behöver bara tänka på ”socialism”. Waterman föredrog uttrycket ”radikal demokrati”.
WSF skapades förvisso av NGOer i ”the non-profit industrial complex” som han uttryckte sig. Så en fråga som återstår är hur vi av-NGOiserar de sociala forumen. Inte ens de ”folkrörelser” vi själva står för är några änglar, de har inkorporerat många av NGOernas dåliga sidor.

Någon ur publiken tog bekymrat upp hur viljan att skapa något bra resulterar i elände om man går biståndsvägen. Varpå Vargas replikerade att man kommer långt om man fokuserar på kriminaliseringen av protest och ställer krav på NGOer att dessa inte ställer upp på det.
Sen utbröt en något förvirrad diskussion ur publiken om NGOer bör vara neutrala eller ej. Det framgick inte så väl vad man i så fall skulle vara neutral mellan. Oxfam säljer nyliberalism till Afrika numera, påpekade en i publiken; på så sätt är man väldigt neutral eftersom man inte utmanar makten.
Tord Björk från MJV påpekade att NGOerna i hög grad hade gjort sig själva omöjliga genom sitt debacle i Gleneagles där de lånade ut hela sin prestige åt Bono för att denne skulle tacka Bush och Blair för deras storartade engagemang för världens fattiga. Så därför är det inte så viktigt att bekymra sig om dem längre, det är viktigare att fokusera på vad folkrörelser gör.

Avslutningsvis menade både Vargas och Waterman (med olika ord) att vi inte behöver europeiska NGOer för export. Asuri pekade på att det absolut inte finns några gränser mellan NGOer och folkrörelser, båda kan adoptera ett NGO-sätt att arbeta och bli sitt eget syfte. Castañeda avvisade begreppet ”NGO” (som ju betyder ”non-governmental”) eftersom det viktiga inte är om de har med regeringen att göra eller inte, det viktiga är vilken relation de har till folkmajoriteten.