Folkrörelsebloggen

Det har blivit mycket skriverier i bloggvärlden om Göran Greiders inlägg på Socialistiskt Forum om krisen. Greider säger bland annat: “Denna höst har inte bara visat hur bräcklig kapitalismen är, utan också hur tillbakapressad och direkt feg vänstern och arbetarrörelsen är. Det står liksom 0-0 i matchen mellan arbete och kapital. Ändå är det vänstern som har öppet mål.”Vad Greider, likaväl som de av hans kommentatorer jag har läst, glömmer är att när den förra stora krisen kunde resultera i något bra uteslutande på grund av de mycket starka arbetarrörelsemobiliseringar som antingen föregick dem eller pågick mitt under. En jämförelse mellan olika länder kan visa på ett mönster.

I Sverige var arbetarna mest strejkbenägna i världen under 20-talet. Det ledde fram till ett självförtroende som var så starkt att arbetarrörelsen kunde ta hand om regeringsmakten och tillsammans med bonderörelsen bygga upp världens mest avancerade välfärdssamhälle.

I USA följdes krisen av 30-talets mest militanta arbetarmobilisering. Dussintals storindustrier ockuperades av strejkande arbetare vilket tvingade regeringen att svara på något vis, vilket blev till the New Deal.

I England och Frankrike var arbetarrörelserna mycket mer passiva och svaga. Inte mycket hände därför heller på regeringsplanet.

I Tyskland krossade arbetarrörelsen sig själv redan 1918, när den socialdemokratiska regeringen anlitade pre-fascistiska paramilitära kårer för att skjuta ner sina egna medlemmar som de tyckte uppträdde hotfullt (dvs arbetarna organiserade sig självständigt för att försvara den socialdemokratiska regeringen mot en hotande militärkupp). Därför fick man Hitler istället.

Eftersom arbetarrörelsen i i-länderna verkar svag för ögonblicket vågar i alla fall inte jag hoppas på någon ny New Deal. Läget verkar mest som i England på 30-talet, dvs präglat av passivitet och undfallenhet.

Det ser bättre ut i Syd.