Folkrörelsebloggen

Trots missnöjet efter vårdavtalet och hot om massupsägningar från landstingen ökade Vårdfacket med över 4.000 medlemmar under första halvåret. Hälften gick med i samband med strejkvarslet, skriver LO-tidningen 25.8.

I samma tidning berättar man att LO-förbunden tillsammans har förlorat 37.000 medlemmar under första halvåret.

Om LO läser sin tidning vet de därför hur de ska göra för att få fler medlemmar: ta fasta på att en fackförening är en konfliktorganisation och inte ett försäkringsbolag.

Ruth Reitans Global activism (Routledge 2007) är såvitt jag vet det andra försöket att skildra hur rörelsen för global rättvisa växte fram. Journal of World System Researchs nr X:1 var det första, men eftersom de lyckades skriva 163 sidor utan att ens nämna Via Campesina kan man undra vad det var värt.

Även Reitans bok skulle ha varit mer intressant, tycker jag, om hon hade tillåtit sig att utgå från vad rörelserna själva kunde finna intressant istället för att i första hand kolla om teserna från McAdams, Tarrows och Tillys bok Dynamics of contention stämmer. Men jag antar att det är priset hon får betala för att ha sin utkomst från det akademiska systemet.

Och i alla fall lärde jag mig en del som jag inte visste förut.

Boken är – förutom till sina akademiskt pliktskyldiga delar – en beskrivning av fyra av de väsentliga, ganska olika och i hög grad sammanflätade nätverk/organisationer som tillsammans har skapat rörelsen för global rättvisa: Jubilee 2000, Our World Is Not For Sale, Via Campesina och Peoples’ Global Action. Den är också en beskrivning av hur dessa har samagerat och fört konflikt med varandra på World Social Forum och andra ställen.

Nytt för mig var Jubilee 2000:s direkta rötter i sydländernas IMF-uppror. Eftersom vi har sett hur de Nord-organisationer har agerat som i slutänden bidrog till att spräcka Jubilee-kampanjen är det lätt att bortse från att det i första hand var offren för skuldkrisen själva som genom sina kyrkor drev rörelsen. De har också mycket riktigt fortsatt sedan deras motsvarigheter i Nord lagt av.

Nytt för mig var också den stora betydelse som det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA spelade för att folk i Nord skulle inse att de hade samma intressen som folk i Syd. Det var inte bara zapatisterna som agerade mot detta, vilket är välkänt. Det var anti-NAFTA-organisationer som Council of Canadians (Canadas motsvarighet till Nej till EU) som tillsammans med Third World Network och Focus on the Global South bildade International Forum on Globalization, som arrangerade både kampanjen mot MAI och motmötet i Seattle 1999 vilket växte ut till OWINFS.

Nytt för mig var också Via Campesinas direkta ursprung i ett uppror mot internationella NGOer som tog sig rätten att tala å böndernas vägnar. Det var inte bara energin bakom bildandet av många av VC:s medlemsorganisationer, det var också det direkta skälet till att VC bildades på ett möte i Belgien 1992 av bondeorganisationer som bjudits in att erbjuda staffage åt en belgisk NGO. Det är nästan som när August Palm drog igång den svenska arbetarrörelsen på frågan om rätten att tolka sina egna erfarenheter istället för att få dem tolkade via liberala arbetarvänner.

Det jag i huvudsak saknar är något om hur de som ingår i de globala nätverken jobbar lokalt och nationellt. Det är gott och väl att de genomför ”skalskiften” (som det kallas när lokalt elände förklaras i globala termer och vice versa) – men givetvis ägnar Via Campesinas aktivister, liksom andra deltagare i rörelsen, sin mesta tid åt lokala frågor allt framgent.

Ännu mer intressant skulle det vara att se exempel på hur sådant lokalt eller nationellt arbete kan samverka i globala kampanjer. Det tycks nämligen enligt min egen erfarenhet vara något av det svåraste som finns att föreställa sig att det globala alltid yttrar sig lokalt, och att allt lokalt är delar av ett globalt helt.

Men det föll förstås vid sidan av forskningsprojektet.

Trondheimsmodellen (Karneval 2007) är Flamman-redaktören Aron Etzlers redogörelse för hur man åtminstone tillfälligt har lyckats hejda privatiserings- och nedskärningsångvälten i Norge. Och då i synnerhet i Trondheim där den folkliga mobiliseringen varit störst.
     En given succé bland Gemensam Välfärds aktivister, får man hoppas.

Mer oroande är bokens andra hälft, som handlar om en i Sverige totalt okänd mobilisering i Nederländerna. Den tar sin utgångspunkt i hur miljörörelsen helt misslyckades med att mobilisera mot de fullständigt livsfarliga klortransporter som ägde rum på de holländska järnvägarna – och fick hjälp av ett politiskt parti som snabbt lyckades. Partiet, det socialistiska, började som en maoistisk sekt men har sen ungefär 1980 växt till en sorts blandning av byalagsrörelse och traditionellt socialdemokratiskt parti – i tidig nittonhundratalsmening, dvs med fokus på rörelsen snarare än på politiska apparatchiks.
     Det oroande är förstås att denna traditionella organisationsform fortfarande är så extremt framgångsrik. Att det som har tillräcklig magi för att mobilisera 50.000 människor kontinuerligt på gatan är det gamla traditionella ”sitta i riksdan”-målet.
     Vilket man i och för sig har lyckats med – 17 % av rösterna i senaste riksdagsvalet.
     Medan miljörörelsens idé – ett mer avgränsat mål, fokuserat på praktisk handling och med stor ideologisk spännvidd – tycks fullständigt kraftlös.
     Såväl organisationen som Etzler tar för givet att det är partiformen som är förklaringen till framgången.

Vid en närmare granskning är det förstås inte så enkelt.
     För det första är alltså fokus fortfarande gatan och rörelsen, inte det parlamentariska. Även partiets parlamentariker tillbringar sin mesta tid och sin mesta energi på folklig mobilisering och på att höra efter vad folk vill.
     Medan miljörörelsen har förskansat sig inne på kanslier där den jobbar med pressreleaser och lobbying.
     För det andra, och viktigare, tycks det snarare vara organisationens metod som är framgångsrik, och inte nödvändigtvis att det tar sig formen av politiskt parti. Metoden heter grundlig systematik. Inget görs på en höft. Man provar ut vad som fungerar och så håller man sig till det. Teoretiskt kaféprat hålls kort, det är gatan och massmobiliseringen som gäller. Så mycket man kan hjälper man folk med deras problem, för att skapa en social relation. Och, som sagt, likt trendkänsliga bolagsdirektörer kollar man in vad folk vill ha och anpassar sig till det. Har man nåt man vill föra fram ser man till att man gör det på ett populärt sätt.
     Bakom den grundliga systematiken ligger ett totalt engagemang från många hundra, kanske många tusen människor. Det är inget ovanligt att leva på halvtidslön för att gratis kunna jobba en heltid till för rörelsen. Möjligen är det den gamla partimystiken som skapar den magi som gör detta möjligt – men det kan lika gärna vara att man har kommit på en metod som fungerar för att slå överheten med. Sånt skapar entusiasm och engagemang.

Fokus på parlamentarism har hittills alltid lett till avmobilisering, växande pampvälde och – när man lyckas få majoritet – att man bekymrar sig mer om statsnyttan och den globala konkurrensen än om folks välfärd. Vi kan hoppas att det socialistiska partiet i Nederländerna lyckas undvika detta – men hur som helst borde det vara möjligt att tillämpa deras metoder även för en organisation vars syfte är att skapa folklig motmakt utanför statsorganen och vars program inte är allomfattande och ideologiskt snävt.
     Det borde gå att arbeta målinriktat, engagerat, socialt och långsiktigt även för en organisation som syftar till att exempelvis värna naturen, kulturen eller välfärden.
Jan W

Just nu pågår protester mot G8-mötet i Rostock i Tyskland. För den som vill följa mötet och protesterna på annat sätt än genom konventionella massmedia med dess alltför stora fokusering på kravaller finns många alternativ, bland annat denna sida med aktivistvideos.

Om man tittar på banderollen som fasadklättrarna i den ena videon vecklar ut ser man en fredssymbol i form av ett avbrutet gevär.

Denna symbol har en intressant historia. Enligt uppgifter från Warresisters international som är världens kanske mest betydande radikala fredsorganisation så användes symbolen förmodligen första gången 1909 i en holländsk antimilitaristiskt tidskrift. Under de antimilitaristiska protester som föregick första världskrigets utbrott 1914 var budskapet om att ta avstånd från alla krig och symbolen med det avbrutna geväret ett känsligt kapitel. I Norge dömdes 9 norska, kvänska och samiska soldater till fängelsestraff det året för att ha poserat med ett avbrutet gevär. Även idag är fredprotester och symbolen ett känsligt ämne vilket framgår av aktivisternas retoucherade ansikten.

Protester vid G8-möten har funnits länge. Själv var jag med på protesterna mot G7 som det hette då i Lyon redan 1996. Och den grundläggande principen var densamma - jag citerar ur den gemensamma deklarationen inför årets G8-protester “Eine andere Welt ist möglich”:

“G8 är en självutnämnd världsregering som fattar beslut som påverkar hela mänskligheten.”
I uppropet står också att få av de fattiga ländernas skulder har avskrivits trots löften vid G8-mötet 2005, att G8:s politik för nyliberal globalisering och avreglering ökar fattigdomen inte bara i Syd utan inom industriländerna, och att den världsomspännande utplundringen av råvaror och naturresurser har accelererats.

“G8-länderna är de största förstörarnaav klimatet. De är ensamt ansvariga för 43 % av de globala koldioxidutsläppen, samt en pånyttfödelse av kärnkraften vilket vi bestämt avvisar

G8-länderna är ansvariga för 90% av världens vapenexport och en nya era av krig om råvaror. De är ledare för en världsordning baserad på krig vilken leder till migration och folkomflyttningar, hat och våld i många länder. ”

Vidare till demonstrationsparollerna:

• För en omedelbar avskrivning av illegitima skulder och skuldlättnad för länderna i Syd.
• Mot utförsäljning av offentliga tillgångar och service, för jämlika sociala rättigheter och levnadsstandard i världen.
• För en snabb och radikal övergång till förnyelsebar energi. Farliga klimatförändringar och fortsatta krig om olja och gasereserver kan bara förhindras genom en kraftig ökning av energieffektiviteten och en övergång till ett hållbart energisystem.
• För ett omedelbart permanent övergivande av kärnkraften och en fullständig global avrustning av atomvapnen.
• För att visa solidaritet med och leva tillsammans med jämlika rättigheter med alla folk, mot varje form av rasism och fascism
• För överskridandet av murar och gränser mot läger och deportationer.
• För en fredlig värld!

Detta upprop stöds av 212 organisationer däribland svenska ATTAC.

Denna text har också publicerats på Kristianstadsbloggen.

En namninsamling mot den borgerliga regeringens försämringar av a-kassan cirkulerar på internet och har i skrivande stund undertecknats av över 50000 personer. Namninsamlingen startades av Anders Malmgren i Karlstad den 21 september. Uppmaningen lyder:

Till: Fredrik Reinfeldt
Nu ska arbetarna få betala skattesänkningarna. Alliansregeringen ska sänka a-kassenivån och höja avgiften till a-kassan.Gör din röst hör skriv under så alliansregeringen får veta vad du tycker!!!

Fredrik Reinfeldt Rör inte A-kassan!