Folkrörelsebloggen

Det har blivit mycket skriverier i bloggvärlden om Göran Greiders inlägg på Socialistiskt Forum om krisen. Greider säger bland annat: “Denna höst har inte bara visat hur bräcklig kapitalismen är, utan också hur tillbakapressad och direkt feg vänstern och arbetarrörelsen är. Det står liksom 0-0 i matchen mellan arbete och kapital. Ändå är det vänstern som har öppet mål.”Vad Greider, likaväl som de av hans kommentatorer jag har läst, glömmer är att när den förra stora krisen kunde resultera i något bra uteslutande på grund av de mycket starka arbetarrörelsemobiliseringar som antingen föregick dem eller pågick mitt under. En jämförelse mellan olika länder kan visa på ett mönster.

I Sverige var arbetarna mest strejkbenägna i världen under 20-talet. Det ledde fram till ett självförtroende som var så starkt att arbetarrörelsen kunde ta hand om regeringsmakten och tillsammans med bonderörelsen bygga upp världens mest avancerade välfärdssamhälle.

I USA följdes krisen av 30-talets mest militanta arbetarmobilisering. Dussintals storindustrier ockuperades av strejkande arbetare vilket tvingade regeringen att svara på något vis, vilket blev till the New Deal.

I England och Frankrike var arbetarrörelserna mycket mer passiva och svaga. Inte mycket hände därför heller på regeringsplanet.

I Tyskland krossade arbetarrörelsen sig själv redan 1918, när den socialdemokratiska regeringen anlitade pre-fascistiska paramilitära kårer för att skjuta ner sina egna medlemmar som de tyckte uppträdde hotfullt (dvs arbetarna organiserade sig självständigt för att försvara den socialdemokratiska regeringen mot en hotande militärkupp). Därför fick man Hitler istället.

Eftersom arbetarrörelsen i i-länderna verkar svag för ögonblicket vågar i alla fall inte jag hoppas på någon ny New Deal. Läget verkar mest som i England på 30-talet, dvs präglat av passivitet och undfallenhet.

Det ser bättre ut i Syd.

Trots missnöjet efter vårdavtalet och hot om massupsägningar från landstingen ökade Vårdfacket med över 4.000 medlemmar under första halvåret. Hälften gick med i samband med strejkvarslet, skriver LO-tidningen 25.8.

I samma tidning berättar man att LO-förbunden tillsammans har förlorat 37.000 medlemmar under första halvåret.

Om LO läser sin tidning vet de därför hur de ska göra för att få fler medlemmar: ta fasta på att en fackförening är en konfliktorganisation och inte ett försäkringsbolag.

För tjugo år sen skrev Andrew Jamison och Ron Eyerman Social movements – a cognitive approach. Där lanserade de idén att en folkrörelse är vad som händer i deltagarnas huvuden och att det var meningslöst att mäta t.ex. deltagande i demonstrationer som folkrörelseforskningens mainstream höll på med. Tyvärr tycks de ha talat för döva öron. Mainstream är lika upptagen som alltid med att mäta demonstrationer – såvida den inte har degenererat till att tala om ”konflikter” i största allmänhet och jämställa folkrörelser med bråk inom den härskande klassen.
   Kanske var bristen i resonemanget att det empiriska materialet i boken inte riktigt entydigt visade att de hade rätt? I så fall rekommenderar jag att man parallellt läser en bok som kom ut ungefär samtidigt – Rick Fantasia: Cultures of solidarity (University of California Press 1988).
 

Boken skildrar hur tre grupper av arbetare genom att delta i en facklig konflikt blir ett ”vi”. Den tredje gruppen lyckas också organisera sig utanför arbetsplatsen, varför ”vi” växer till en betydande del av en stads arbetarklass.
   När konflikterna börjar finns givetvis en gemensam ”habitus” – man kan snacka, man kan skämta i förvissning om att alla förstår skämtet – men i stort råder konsumtionssamhällets individualisering. Starkt bidragande är att arbetslagstiftningen i USA liksom i Sverige förutsätter och kräver starkt byråkratiserade fackliga apparater som medlemmarna inte har större delaktighet i än i ett försäkringsbolag.
   Men så fort det vardagliga spricker, så fort bolaget välter reglerna över ända och tvingar arbetarna att agera själva föds ett alltmer solidariskt ”vi” där fredstidens myter försvinner som snö i majsol och den klassiska klasskampen formuleras på nytt.
 

En av Jamisons och Eyermans teser var att folkrörelsen dör när de för makthavarna matnyttiga bitarna kan plockas ut ur folkrörelsens värld och stoppas in i stats- och näringslivsanpassade institutioner. Detta bekräftas av Fantasia – när fackföreningarna inpassas i en arbetslagstiftning dör arbetarrörelsen och lämnar en samling konsumenter efter sig. Men Fantasia visar att rörelsen föds på nytt när institutionerna spricker – eftersom de ursprungliga behoven finns kvar.

Avslutade just Simone de Beauvoirs redogörelse för bland annat sitt deltagande i antikrigsrörelsen 1958-62. Och det var en något egendomlig upplevelse.

På varje sida kunde man läsa frustrerade utbrott om fransmännens likgiltighet och delaktighet i militärens skändligheter i Algeriet. Och däremellan berättelser från antikrigsdemonstrationer med tiotusentals, någon gång med någon miljon, deltagare, ibland med gatustrider där demonstranter slogs ihjäl. Och sen återigen klagomål om folks likgiltighet.

Jo, jag förstår, demonstrera på gatorna är mer etablerat i de franska vanorna än i de svenska - här går man med i en organisation istället. Men i Paris 1962 var det alltså ett tecken på likgiltighet att bara en miljon var beredd att riskera livet för att protestera mot regeringens politik.

Å andra sidan står det klart att det inte ledde till stort mycket heller. Algerietkriget avvecklades för att det blev för dyrt, inte för att en miljon protesterade.

I Stockholm är en demo på 5.000 jättestor. När så många protesterade mot Dennispaketet 1993 (?) skrev Expressen över ett mittuppslag “Nu är Dennispaketet kört”. Om man ska teoretisera utifrån detta magra underlag kan man säga att det är brottet mot normen som är styrkan. Om en demo på en miljon betraktas som futtigt leder det inte till något, om en demo på 5.000 är stor får den effekt.

Ruth Reitans Global activism (Routledge 2007) är såvitt jag vet det andra försöket att skildra hur rörelsen för global rättvisa växte fram. Journal of World System Researchs nr X:1 var det första, men eftersom de lyckades skriva 163 sidor utan att ens nämna Via Campesina kan man undra vad det var värt.

Även Reitans bok skulle ha varit mer intressant, tycker jag, om hon hade tillåtit sig att utgå från vad rörelserna själva kunde finna intressant istället för att i första hand kolla om teserna från McAdams, Tarrows och Tillys bok Dynamics of contention stämmer. Men jag antar att det är priset hon får betala för att ha sin utkomst från det akademiska systemet.

Och i alla fall lärde jag mig en del som jag inte visste förut.

Boken är – förutom till sina akademiskt pliktskyldiga delar – en beskrivning av fyra av de väsentliga, ganska olika och i hög grad sammanflätade nätverk/organisationer som tillsammans har skapat rörelsen för global rättvisa: Jubilee 2000, Our World Is Not For Sale, Via Campesina och Peoples’ Global Action. Den är också en beskrivning av hur dessa har samagerat och fört konflikt med varandra på World Social Forum och andra ställen.

Nytt för mig var Jubilee 2000:s direkta rötter i sydländernas IMF-uppror. Eftersom vi har sett hur de Nord-organisationer har agerat som i slutänden bidrog till att spräcka Jubilee-kampanjen är det lätt att bortse från att det i första hand var offren för skuldkrisen själva som genom sina kyrkor drev rörelsen. De har också mycket riktigt fortsatt sedan deras motsvarigheter i Nord lagt av.

Nytt för mig var också den stora betydelse som det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA spelade för att folk i Nord skulle inse att de hade samma intressen som folk i Syd. Det var inte bara zapatisterna som agerade mot detta, vilket är välkänt. Det var anti-NAFTA-organisationer som Council of Canadians (Canadas motsvarighet till Nej till EU) som tillsammans med Third World Network och Focus on the Global South bildade International Forum on Globalization, som arrangerade både kampanjen mot MAI och motmötet i Seattle 1999 vilket växte ut till OWINFS.

Nytt för mig var också Via Campesinas direkta ursprung i ett uppror mot internationella NGOer som tog sig rätten att tala å böndernas vägnar. Det var inte bara energin bakom bildandet av många av VC:s medlemsorganisationer, det var också det direkta skälet till att VC bildades på ett möte i Belgien 1992 av bondeorganisationer som bjudits in att erbjuda staffage åt en belgisk NGO. Det är nästan som när August Palm drog igång den svenska arbetarrörelsen på frågan om rätten att tolka sina egna erfarenheter istället för att få dem tolkade via liberala arbetarvänner.

Det jag i huvudsak saknar är något om hur de som ingår i de globala nätverken jobbar lokalt och nationellt. Det är gott och väl att de genomför ”skalskiften” (som det kallas när lokalt elände förklaras i globala termer och vice versa) – men givetvis ägnar Via Campesinas aktivister, liksom andra deltagare i rörelsen, sin mesta tid åt lokala frågor allt framgent.

Ännu mer intressant skulle det vara att se exempel på hur sådant lokalt eller nationellt arbete kan samverka i globala kampanjer. Det tycks nämligen enligt min egen erfarenhet vara något av det svåraste som finns att föreställa sig att det globala alltid yttrar sig lokalt, och att allt lokalt är delar av ett globalt helt.

Men det föll förstås vid sidan av forskningsprojektet.

Om nån skulle ha frågat mig för femton år sen varför det kommunistiska Ryssland blev en sådan katastrof skulle jag ha pekat på kommunistpartiets organisering som en NGO – anställt folk har hela makten, lekmän tolereras bara som jasägare och bidragsgivare, ungefär som hos Greenpeace. Jeffrey Rossman: Worker resistance under Stalin, Harvard University Press 2005 belyser en annan sida – den förljugenhet som uppstod i en rörelse som hela tiden hade ett syfte, nationellt försvar mot rikare grannar, men måste låtsas vara något annat, en arbetarrörelse.

Redan i Vad bör göras står det helt klart att det onda, det Lenin försöker mobilisera mot, är Rysslands efterblivenhet, fattigdom och relativa maktlöshet. Han är nationalist. Men av omständigheternas tryck måste man alliera sig med någon som kan vara massbas åt en. Bönderna visar sig inte gå, de är ointresserade av utveckling och modernitet som är det enda som kan rädda ett fattigt land ur imperialisternas klor. Arbetarna däremot borde vara intresserade; de arbetar ju redan i den mest moderna sektorn av samhället och kan tänkas vilja hävda denna. Hävdade Lenin.

Rossman visar hur kraschen kommer då moderniseringen och arbetarnas egenintressen kolliderar, exemplifierat från textilindustrin i Ivanovo-distriktet – det område i Ryssland vid sidan av Petersburg och Moskva som hade varit mest revolutionärt före och under revolutionen.

För arbetarna betydde första femårsplanen 1928-1933 halverade löner och fördubblade arbetskrav – alltså i realiteten 75% löneminskning. Allt för att finansiera industriell utveckling. Givetvis höll de sig inte tysta; tvärtom, de ansåg att de hade tillsatt regeringen och att regeringen var ansvarig inför dem. De höll massmöten, de punktstrejkade, de demonstrerade, de skickade protesttelegram till regeringen, och 1932 hade de fått nog. I april gick arbetarna i två städer i generalstrejk som varade en vecka.

Kommunistpartiets totala oförståelse för arbetarnas krav är slående. De som hade utmärkt sig som arbetarnas verkliga valda företrädare lokalt deporterades till fångläger och brännmärktes med etiketten ”klassfiende” – så naturligt, när man tänker efter; eftersom kommunisterna representerade kapitalet var det exakt vad de var. Några år senare la partiledningen hela skulden för bråket på den lokala ledningen som förklarades kontrarevolutionär och sköts.

Men lika slående är arbetarnas förvirring. Fastän man under hela rörelsens kulmen polariserar mot kommunistpartiet som svikare och som lyxlirare som lever fett på arbetarnas bekostnad accepterar man villigt en lösning som innebär att lönerna ökas litegrann – samtidigt som man accepterar att fördöma sina egna valda ledare. Till en del kan det vara naturligt att den som svälter sjunger med för pengar. Men är det naturligt att en fyraårig massrörelse glöms bort bland sina deltagare och deras barn, och idag bara kan spåras i KGBs arkiv?

Tilläggas kan att det hela tiden fanns en minoritet av arbetare som aldrig slutade tro på kommunisternas löften och som agerade strejkbrytare.

Detta kan, tror jag, inte förklaras med kommunistpartiets NGO-karaktär. Det kan bara förklaras med dess förljugenhet som smittade hela den politiska kulturen. Hade de nöjt sig med att vara industrialiserande nationalister hade de kunnat krossa strejker utan att för den skull krossa arbetarnas självmedvetande (jfr Sydkorea och Brasilien).

Då hade kanske också deras industrialiseringsdrive överlevt i längden. Som bekant var ryssarna helt ur stånd att försvara sig när deras industri monterades ner i början av 90-talet av en allians av kommunistpolitruker och internationell finansvärld.

En skrift som påverkade oss som var med i Alternativ Stads ungdom på 70-talet var Rules for radicals av Saul Alinsky.
   Alinsky var slumaktivist i Chicago, och en framgångsrik sådan. Han lärde oss bland annat det ovärderliga tricket att få våra motståndare att se löjliga ut, att aldrig gå utanför erfarenheten hos dom vi såg som “våra egna”, men att gå utanför våra motståndares erfarenhet så ofta vi kunde.

Nu har det kommit en ny bok, The activist’s handbook, av Randy Shaw.
   Shaw är också slumaktivist, och böckerna har många teman gemensamma - t.ex. att politisk strid är till för att vinna, inte för att visa sig duktig, bli av med sina agressioner eller skaffa sig ett gott samvete. Men den visar också pinsamt tydligt hur den politiska kulturen har degenererat sen 60-talet.
   Medan Alinsky var inhyrd av lokalsamhället som politisk organisatör är Shaw ledare för en NGO som betalas av fonder och därmed helt oansvarig inför den publik han engagerar sig för.

Ändå kan man plocka upp en del korn.
   Till exempel om politiker. En rörelse tjänar absolut inget på att vara kompis med politiker. Då tror politikern att man stöder honom även om han inte gör ett jota för en, och så anstränger han sig för att blidka dem han är mindre säker på istället. Enda hållbara relationen till politiker är skrämsel.
   Eller om media. Man tjänar i och för sig inget på att komma i medierna – uppmärksamhet kan lika gärna verka till ens nackdel som till ens fördel. Vad man vill är att ens version ska publiceras, och det kanske man lika gärna kan göra genom att göda nån journalist.
   Eller om organisationssamarbete. Många tror att det räcker att samarbeta med samma gäng som förra gången. Eller förrförra. Det lägger sällan till någon ny styrka. Bättre då att samarbeta med någon oväntad partner, någon som kan bidra med något man själv saknar.

När det gäller kärnan i politisk verksamhet - att hålla trycket uppe - är Alinsky fortfarande oslagbar. Det hänger givetvis ihop med att han var direkt beroende av sin bas vilket Shaw inte är. Alinsky hade kläm på sånt som att man måste ha roligt själv, att man måste förnya sig hela tiden och att man måste arbeta med många saker parallellt. Klassisk folkrörelsekunskap som är mindre gångbar i en tid av politisk professionalisering. Jan W

Trondheimsmodellen (Karneval 2007) är Flamman-redaktören Aron Etzlers redogörelse för hur man åtminstone tillfälligt har lyckats hejda privatiserings- och nedskärningsångvälten i Norge. Och då i synnerhet i Trondheim där den folkliga mobiliseringen varit störst.
     En given succé bland Gemensam Välfärds aktivister, får man hoppas.

Mer oroande är bokens andra hälft, som handlar om en i Sverige totalt okänd mobilisering i Nederländerna. Den tar sin utgångspunkt i hur miljörörelsen helt misslyckades med att mobilisera mot de fullständigt livsfarliga klortransporter som ägde rum på de holländska järnvägarna – och fick hjälp av ett politiskt parti som snabbt lyckades. Partiet, det socialistiska, började som en maoistisk sekt men har sen ungefär 1980 växt till en sorts blandning av byalagsrörelse och traditionellt socialdemokratiskt parti – i tidig nittonhundratalsmening, dvs med fokus på rörelsen snarare än på politiska apparatchiks.
     Det oroande är förstås att denna traditionella organisationsform fortfarande är så extremt framgångsrik. Att det som har tillräcklig magi för att mobilisera 50.000 människor kontinuerligt på gatan är det gamla traditionella ”sitta i riksdan”-målet.
     Vilket man i och för sig har lyckats med – 17 % av rösterna i senaste riksdagsvalet.
     Medan miljörörelsens idé – ett mer avgränsat mål, fokuserat på praktisk handling och med stor ideologisk spännvidd – tycks fullständigt kraftlös.
     Såväl organisationen som Etzler tar för givet att det är partiformen som är förklaringen till framgången.

Vid en närmare granskning är det förstås inte så enkelt.
     För det första är alltså fokus fortfarande gatan och rörelsen, inte det parlamentariska. Även partiets parlamentariker tillbringar sin mesta tid och sin mesta energi på folklig mobilisering och på att höra efter vad folk vill.
     Medan miljörörelsen har förskansat sig inne på kanslier där den jobbar med pressreleaser och lobbying.
     För det andra, och viktigare, tycks det snarare vara organisationens metod som är framgångsrik, och inte nödvändigtvis att det tar sig formen av politiskt parti. Metoden heter grundlig systematik. Inget görs på en höft. Man provar ut vad som fungerar och så håller man sig till det. Teoretiskt kaféprat hålls kort, det är gatan och massmobiliseringen som gäller. Så mycket man kan hjälper man folk med deras problem, för att skapa en social relation. Och, som sagt, likt trendkänsliga bolagsdirektörer kollar man in vad folk vill ha och anpassar sig till det. Har man nåt man vill föra fram ser man till att man gör det på ett populärt sätt.
     Bakom den grundliga systematiken ligger ett totalt engagemang från många hundra, kanske många tusen människor. Det är inget ovanligt att leva på halvtidslön för att gratis kunna jobba en heltid till för rörelsen. Möjligen är det den gamla partimystiken som skapar den magi som gör detta möjligt – men det kan lika gärna vara att man har kommit på en metod som fungerar för att slå överheten med. Sånt skapar entusiasm och engagemang.

Fokus på parlamentarism har hittills alltid lett till avmobilisering, växande pampvälde och – när man lyckas få majoritet – att man bekymrar sig mer om statsnyttan och den globala konkurrensen än om folks välfärd. Vi kan hoppas att det socialistiska partiet i Nederländerna lyckas undvika detta – men hur som helst borde det vara möjligt att tillämpa deras metoder även för en organisation vars syfte är att skapa folklig motmakt utanför statsorganen och vars program inte är allomfattande och ideologiskt snävt.
     Det borde gå att arbeta målinriktat, engagerat, socialt och långsiktigt även för en organisation som syftar till att exempelvis värna naturen, kulturen eller välfärden.
Jan W