Är det dags i Kina?
I Demokratins bärare föreslår jag att 2010-talets arbetarrörelsemobilisering äger rum i Kina. Erik Bengtsson har hittat en del klipp som kan tyda på att jag blev sannspådd.
Entries Tagged as ''
När fotfolket tar kommandot
Om den förra boken som recenserades här är ganska ny så är Paul Bew: Land and the national question in Ireland 1858-1882, gammal – från 1978. Men den är ändå relevant för dagens folkrörelsescen.
Boken handlar om det berömda jordkriget, som numera kanske mest är bekant för begreppet bojkott – det var då som godsförvaltaren John Boycott drabbades av böndernas blockad. Den är bok av en professor för andra professorer och experter på irländsk historia – tycker man först när man försöker ta sig igenom alla ogenomträngliga allusioner. Men efter några kapitel när det börjar handla om folkrörelsepolitiken i småbrukar- och självständighetsrörelse är man nästan tacksam för petigheten; sällan har man sett en författare som är så förtrogen med de ofta triviala och personrelaterade konflikter som kan blockera handling i sådana sammanhang. Främst är det de som tror på att använda domstolarna mot godsägarna som grälar i evighet med dom som inte tror på den metoden, istället för att göra något.
Sen bränner det till. Det är bondefamiljen Meagher i Kilburry, Tipperary, som tar ett initiativ helt utanför de politiska hierarkierna – och alla motsättningar är som bortblåsta. De har uppfunnit ett nytt sätt att föra en kamp: att göra det så dyrt som möjligt för godsägarna att driva in sina arrenden att de går med på sänkning, genom att betala in en penny i taget och säga att man ska betala resten i morgon, genom att hålla sig undan på den utsatta dagen, genom att gräva ett dike över vägen när godsägarens representant kommer åkande i sin vagn etc etc.
Det är nämligen inte bojkotterna man vinner på, visar det sig, utan en kombination av många metoder, inte minst Meaghers dröjsmålstaktik kombinerat med de från början föraktade rättegångarna. Ty på Irland råder det brittiska systemet med jury – och det visar sig snabbt att ingen bonde i juryn vill fälla en annan bonde, när väl kampen är i gång och har fått sin egen dynamik.
Och till slut ger alltså godsägarna upp.
Om globala rörelsers transaktionskostnader
The new transnational activism av Sidney Tarrow är inte historien om den globala rättviserörelsen – bonderörelsen i syd är nästan helt frånvarande och Tarrow har på något vis fått för sig att toppmötesprotesternas historia började 1988 i Berlin.
Däremot är det en idérik beskrivning av hur transnationella rörelser fungerar.
Transnationella rörelser är alltid lokalt rotade, säger Tarrow, och därav består både deras styrka och svaghet. Svaghet – ty det är inte lätt för lokala rörelser att bli globala. De måste gå igenom flera steg, och om de försöker hoppa över dem förblir de kraftlösa.
För det första är det inte lätt att skifta skala. Att skifta skala, från lokalt eller nationellt till globalt innebär att tematisera sina lokala bekymmer i en ny kontext så att det erbjuder rum för andra, och också att uppleva sig själv på ett nytt sätt. Sådant kan visserligen vara oerhört inspirerande – men det kräver arbete, och om bara obetydliga minoriteter anser det mödan värt förlorar dessa sina lokala rötter och åstadkommer inte mycket.
För det andra krävs oerhört mycket mer organisationsarbete. Transaktionskostnaderna är mycket större på längre avstånd, och om man inte anser sig ha råd med dem kanske man kan åstadkomma tillfälliga kortsiktiga aktioner men inte nog för att förändra några maktförhållanden. Tarrow tror mest på fokuserade kampanjallianser typ genmatsmotståndet som det som bäst kan skapa vad han kallar ”möjlighetsspiraler” där transaktionskostnaderna anses värda att ta.
The new transnational activism är en uppföljare till Tarrows med fleras bok Dynamics of contention från 2001, innehåller lika mycket roliga och tankeväckande begrepp som denna, men är mycket mer fokuserad på just folkrörelser. Vi får till exempel en förklaring till varför organisationslösa ”nätverk” så lätt går över styr i meningslösa våldsexplosioner – när inte valda representanter sätter dagordningen blir det den mest buffliga som gör det ”by default” menar Tarrow. Och vi får några förklaringar till varför just arbetarrörelser kräver direkt aktion för att inte institutionaliserade byråkrater och NGOer ska köra över fotfolket – deras bröd-och-smör-frågor lånar sig inte till symbolism och ställföreträdarskap på samma sätt som exempelvis ursprungsbefolkningars överlevnad.
Så The new transnational activism kan lätt användas som ett bidrag till en diskussion om vilka handlingsvägar som är framkomliga för en global rättviserörelse och vilka som inte är det. Inte minst varnar den för sådana mekanismer som återskapar rika nord-organisationers hegemoni inom rörelsen.
Men invändningar emotses ivrigt. Själv ställer jag mig t.ex. tvivlande till Tarrows slutsats att alla IMF-uppror från 70-talet och framåt visserligen har varit globalt orsakade men främst fått lokala effekter och haft föga genomslag internationellt. Varifrån skulle då den universella avskyn mot de övernationella ekonomiska organen komma, som har lett till att just WTO utsetts till the bad guy? Givetvis har IMF-upproren spelat en oerhört viktig roll för tematiseringen inom den internationella rättviserörelsen – liksom för övrigt inom islamismen som massrörelse.
Inte minst intressant är ett av Tarrows sidospår: överhetens reaktion på den transnationella aktivismen i form av militarisering av polistaktiken. Den gamla internationella taktiken, som den samordnats av International Association of Chiefs of Police och kartlagts av John McCarthy m.fl, gick ju ut på att man behandlade fredliga demonstranter civilt men höll koll. I en ordning där det är osäkert vilka demonstranter som är fredliga, och där lösliga politiska nätverk själva inte kan fastställa dagordningar utan överlåter åt folk individuellt att bestämma vad de ska göra, måste polisen behandla alla som fiender menar Tarrow. Något för oss att förhålla oss till, på ett eller annat sätt.
Smart hantering av nederlag
Folkrörelser består definitionsmässigt av folk i underläge. Därför är det troligt att de får stryk minst lika många gånger som de vinner – om inte fler. Ändå överlever de. Faktum är att folkrörelser kan överleva riktigt mycket stryk – vi kan bara tänka på svarta sydafrikaner från 50-talet till 90-talet, och palestinier idag.
Hur kan det komma sig att de inte ger sig?
Om man ger sig eller inte beror på hur man beskriver sitt eget nederlag, säger Karen Beckwith i sin uppsats Narratives of defeat. Hon jämför en massa berättelser från rörelser som har tagit mycket stryk, och finner en del intressanta samband.
Om man intar attityden att ”vi blev lurade” är det troligt att man aldrig försöker igen. Det är nämligen skamligt att bli lurad.
Om man istället utmålar nederlaget som ”vi gav dom så mycket trassel att det dröjer nog innan de försöker igen” är det mycket troligare att man kommer igen. Liksom om man säger sig att ”vi lärde oss en massa och nästa gång gör vi inte likadant”.
Uppsatsen kastar nytt ljus över ett av de största nederlagen i de svenska folkrörelsernas historia – nederlaget i kärnkraftsomröstningen 1980. Här utmålades nederlaget som en följd av att vi var lurade – av sossarna, av centerpartisterna, av alla möjliga. Detta födde en skamkänsla som var så stor att det idag nästan inte finns någon antikärnkraftrörelse alls.
Om berättelsen istället hade varit ”nästa gång ska vi inte göra si utan så” hade vi kanske hade haft en rörelse som hade kunnat tvinga Linje 2 att uppfylla sina löften.
I alla fall enligt Karen Beckwith.
Sponsors
Kategorier
Arkiv
Meta