Nya Folkrörelsebloggen

Om jag hade läst Håkan Thörn: Solidaritetens betydelse, Atlas 2010 , för något år sen hade kapitel 10 i Demokratins bärare nog blivit lite annorlunda. Jag hade inte nöjt mig med att följa den globala rättviserörelsens (rörelsens för global rättvisa?) direkta mobiliseringar bakåt från ca 1985, jag hade absolut berört alla som deltog i att bygga upp ett globalt aktivistnät, från åtminstone den indiska självständighetsrörelsen och framåt.
För Thörn har rätt; apartheidmotståndet från slutet av 50-talet bidrog till en global folkrörelsekultur som kunde användas för mobiliseringen mot Washingtonsamförståndet likaväl som mot apartheid.

Jag är inte helt nöjd med Thörns bok, även om jag är medveten om att jag bara avslöjar mina egna preferenser här. Bokens undertitel är Kampen mot apartheid i Sydafrika och framväxten av det globala civilsamhället – men bulken och kärnan i boken handlar om hur detta speglades i media, i England och Sverige. Det blir lite snävt, för media hade inte tillgång till allt. Jag skulle med nöje ha läst mer om hur unga svenska aktivister träffade afrikanska motståndsledare ovanpå Systrarna Hultgrens Sybehörsaffär, och hur detta några vändor senare ledde till att när ANC önskade en bojkott av sydafrikanska apelsiner som var det någon som tog upp detta på konsummötet i Skövde. Hur organiserades antiapartheidrörelsen globalt och lokalt? Vad betydde den för de människor som ingick? Vad ledarskribenten i Times och SvD tyckte om detta är kanske inte totalt irrelevant, men det kunde nog ha tonats ner en aning.
Thörn visar dock detta organiserandes stora betydelse. Han poängterar flera gångar att Sharpeville inte skapade skandal ut ur tomma intet, utan att skandalen fick sin publicitet för att det redan pågick en mobilisering, denna gång organiserad främst av brittiska fackföreningar. Andra massakrer som sydafrikansk polis var inblandad i vid andra tidpunkter förblev okända.

Hur som helst är det trevligt att det kommer böcker om folkrörelser på svenska. Apartheidmotståndet i Sydafrika finns lysande dokumenterat i flera böcker, i mitt tycke kanske roligast i Tom Lodge & Bill Nasson: All, here, and now: Black politics in South Africa in the 1980s .
Det finns också ett gigantiskt dokumentationsprojekt om den svenska solidaritetsrörelsen, Folkrörelsernas solidaritetsarbete med södra Afrika, utgiven i samarbete med Nordiska Afrikainstitutet. En kanske lite för journalistisk sammanfattning av denna är Bengt Jonsson: På väg mot befrielse. Där är det bra med Thörns bok som reflekterar en smula, t.ex. om vad som skiljer solidaritet från välgörenhet eller varför så mycket fokuserades på just ANC.
Men mer skulle behövas!

Tags: Okategoriserade av Jan Wiklund
No Comments »

På många sätt är val den mest systemkonforma, systemuppehållande politiska aktivitet som finns.
Givetvis behövs en representativ apparat, en förmedling mellan folklig och statlig politik. Men kan man inte göra något åt biverkningarna?

Partifärgen kvittar, men från yttersta höger till yttersta vänster handlar politik om att överlåta ansvaret på en ämbetsman eller ”tribun” (som det hette förr), som via beskattning och tillsättning av andra ämbetsmän ska förse oss med vad vi behöver.
Det är sant att det finns två olika sorts partier – dom som sitter i parlamentariska församlingar och har förmåga att göra detta, och dom som inte sitter där men gärna skulle vilja. Men mekanismen fungerar likadant.

Resultatet är att vi andras politiska kompetens, politiska fantasi och politiska medvetande förfaller. För visst behövs något mer än beskattning och byråkratiska rutiner för att ta oss ur den allmänna kris som hela världen befinner sig i just nu? Kanske rentav massmobilisering av ett slag som politiska partier är byggda för att inte klara av, genom sitt fokus på fördelning av politiska poster, budgetposter och förvaltningsdetaljer?
 
Men det är inte hela problemet, som jag ser det.
Allt hänger uppenbarligen ihop. Men partiformens allmängiltighet tvingar var och en som vill påverka tillvaron att redan på förhand ta ställning till ett helhetsprogram, innan man ens har börjat ta ställning i de konkreta saker den fråga som intresserar en kräver att man tar ställning i. Der tvingar så att säga teorin att föregå praktiken.
Och därmed hindrar man förstås de breda mobiliseringarna. De enda som är beredda att engagera sig i den typen av organisationer är de politiska halvproffsen, som isolerar sig där med sina likasinnade – eller som bäst ser engagemang i bredare rörelser som ett andrahandsintresse, något som i första hand är till för att stärka positionerna för det parti som man egentligen är engagerad i. Och som man, alltför ofta, ser som det enda som egentligen är värt något.
Dessvärre är det precis sådana politiska halvproffs som behövs fullt ut i massmobiliseringar, eftersom det är de som bäst vet hur en slipsten ska dras.

Återigen, vi behöver ett representativt system, vi behöver förmedlingar mellan folklig och statlig politik. Men bara under förutsättning att den folkliga politiken finns där, dem förutan.
Annars är det nästan oundvikligt att förmedlingen tar kommandot och prackar på den folkliga politiken sin agenda – en agenda där budgetposter, politiska positioneringar och kommunal och statlig förvaltning är huvudsaken.
Och det dödar den folkliga politiken.

Tags: Okategoriserade av Jan Wiklund
No Comments »