Jag är inte helt nöjd med Thörns bok, även om jag är medveten om att jag bara avslöjar mina egna preferenser här. Bokens undertitel är Kampen mot apartheid i Sydafrika och framväxten av det globala civilsamhället – men bulken och kärnan i boken handlar om hur detta speglades i media, i England och Sverige. Det blir lite snävt, för media hade inte tillgång till allt. Jag skulle med nöje ha läst mer om hur unga svenska aktivister träffade afrikanska motståndsledare ovanpå Systrarna Hultgrens Sybehörsaffär, och hur detta några vändor senare ledde till att när ANC önskade en bojkott av sydafrikanska apelsiner som var det någon som tog upp detta på konsummötet i Skövde. Hur organiserades antiapartheidrörelsen globalt och lokalt? Vad betydde den för de människor som ingick? Vad ledarskribenten i Times och SvD tyckte om detta är kanske inte totalt irrelevant, men det kunde nog ha tonats ner en aning.
Thörn visar dock detta organiserandes stora betydelse. Han poängterar flera gångar att Sharpeville inte skapade skandal ut ur tomma intet, utan att skandalen fick sin publicitet för att det redan pågick en mobilisering, denna gång organiserad främst av brittiska fackföreningar. Andra massakrer som sydafrikansk polis var inblandad i vid andra tidpunkter förblev okända.

Hur som helst är det trevligt att det kommer böcker om folkrörelser på svenska. Apartheidmotståndet i Sydafrika finns lysande dokumenterat i flera böcker, i mitt tycke kanske roligast i Tom Lodge & Bill Nasson: All, here, and now: Black politics in South Africa in the 1980s .
Det finns också ett gigantiskt dokumentationsprojekt om den svenska solidaritetsrörelsen, Folkrörelsernas solidaritetsarbete med södra Afrika, utgiven i samarbete med Nordiska Afrikainstitutet. En kanske lite för journalistisk sammanfattning av denna är Bengt Jonsson: På väg mot befrielse. Där är det bra med Thörns bok som reflekterar en smula, t.ex. om vad som skiljer solidaritet från välgörenhet eller varför så mycket fokuserades på just ANC.
Men mer skulle behövas!

Partifärgen kvittar, men från yttersta höger till yttersta vänster handlar politik om att överlåta ansvaret på en ämbetsman eller ”tribun” (som det hette förr), som via beskattning och tillsättning av andra ämbetsmän ska förse oss med vad vi behöver.
Det är sant att det finns två olika sorts partier – dom som sitter i parlamentariska församlingar och har förmåga att göra detta, och dom som inte sitter där men gärna skulle vilja. Men mekanismen fungerar likadant.

Resultatet är att vi andras politiska kompetens, politiska fantasi och politiska medvetande förfaller. För visst behövs något mer än beskattning och byråkratiska rutiner för att ta oss ur den allmänna kris som hela världen befinner sig i just nu? Kanske rentav massmobilisering av ett slag som politiska partier är byggda för att inte klara av, genom sitt fokus på fördelning av politiska poster, budgetposter och förvaltningsdetaljer?
 
Men det är inte hela problemet, som jag ser det.
Allt hänger uppenbarligen ihop. Men partiformens allmängiltighet tvingar var och en som vill påverka tillvaron att redan på förhand ta ställning till ett helhetsprogram, innan man ens har börjat ta ställning i de konkreta saker den fråga som intresserar en kräver att man tar ställning i. Der tvingar så att säga teorin att föregå praktiken.
Och därmed hindrar man förstås de breda mobiliseringarna. De enda som är beredda att engagera sig i den typen av organisationer är de politiska halvproffsen, som isolerar sig där med sina likasinnade – eller som bäst ser engagemang i bredare rörelser som ett andrahandsintresse, något som i första hand är till för att stärka positionerna för det parti som man egentligen är engagerad i. Och som man, alltför ofta, ser som det enda som egentligen är värt något.
Dessvärre är det precis sådana politiska halvproffs som behövs fullt ut i massmobiliseringar, eftersom det är de som bäst vet hur en slipsten ska dras.

Återigen, vi behöver ett representativt system, vi behöver förmedlingar mellan folklig och statlig politik. Men bara under förutsättning att den folkliga politiken finns där, dem förutan.
Annars är det nästan oundvikligt att förmedlingen tar kommandot och prackar på den folkliga politiken sin agenda – en agenda där budgetposter, politiska positioneringar och kommunal och statlig förvaltning är huvudsaken.
Och det dödar den folkliga politiken.

Däremot är det en idérik beskrivning av hur transnationella rörelser fungerar.
Transnationella rörelser är alltid lokalt rotade, säger Tarrow, och därav består både deras styrka och svaghet. Svaghet – ty det är inte lätt för lokala rörelser att bli globala. De måste gå igenom flera steg, och om de försöker hoppa över dem förblir de kraftlösa.

För det första är det inte lätt att skifta skala. Att skifta skala, från lokalt eller nationellt till globalt innebär att tematisera sina lokala bekymmer i en ny kontext så att det erbjuder rum för andra, och också att uppleva sig själv på ett nytt sätt. Sådant kan visserligen vara oerhört inspirerande – men det kräver arbete, och om bara obetydliga minoriteter anser det mödan värt förlorar dessa sina lokala rötter och åstadkommer inte mycket.

För det andra krävs oerhört mycket mer organisationsarbete. Transaktionskostnaderna är mycket större på längre avstånd, och om man inte anser sig ha råd med dem kanske man kan åstadkomma tillfälliga kortsiktiga aktioner men inte nog för att förändra några maktförhållanden. Tarrow tror mest på fokuserade kampanjallianser typ genmatsmotståndet som det som bäst kan skapa vad han kallar ”möjlighetsspiraler” där transaktionskostnaderna anses värda att ta.

The new transnational activism är en uppföljare till Tarrows med fleras bok Dynamics of contention från 2001, innehåller lika mycket roliga och tankeväckande begrepp som denna, men är mycket mer fokuserad på just folkrörelser. Vi får till exempel en förklaring till varför organisationslösa ”nätverk” så lätt går över styr i meningslösa våldsexplosioner – när inte valda representanter sätter dagordningen blir det den mest buffliga som gör det ”by default” menar Tarrow. Och vi får några förklaringar till varför just arbetarrörelser kräver direkt aktion för att inte institutionaliserade byråkrater och NGOer ska köra över fotfolket – deras bröd-och-smör-frågor lånar sig inte till symbolism och ställföreträdarskap på samma sätt som exempelvis ursprungsbefolkningars överlevnad.

Så The new transnational activism kan lätt användas som ett bidrag till en diskussion om vilka handlingsvägar som är framkomliga för en global rättviserörelse och vilka som inte är det. Inte minst varnar den för sådana mekanismer som återskapar rika nord-organisationers hegemoni inom rörelsen.
Men invändningar emotses ivrigt. Själv ställer jag mig t.ex. tvivlande till Tarrows slutsats att alla IMF-uppror från 70-talet och framåt visserligen har varit globalt orsakade men främst fått lokala effekter och haft föga genomslag internationellt. Varifrån skulle då den universella avskyn mot de övernationella ekonomiska organen komma, som har lett till att just WTO utsetts till the bad guy? Givetvis har IMF-upproren spelat en oerhört viktig roll för tematiseringen inom den internationella rättviserörelsen – liksom för övrigt inom islamismen som massrörelse.

Inte minst intressant är ett av Tarrows sidospår: överhetens reaktion på den transnationella aktivismen i form av militarisering av polistaktiken. Den gamla internationella taktiken, som den samordnats av International Association of Chiefs of Police och kartlagts av John McCarthy m.fl, gick ju ut på att man behandlade fredliga demonstranter civilt men höll koll. I en ordning där det är osäkert vilka demonstranter som är fredliga, och där lösliga politiska nätverk själva inte kan fastställa dagordningar utan överlåter åt folk individuellt att bestämma vad de ska göra, måste polisen behandla alla som fiender menar Tarrow. Något för oss att förhålla oss till, på ett eller annat sätt.

Om man intar attityden att ”vi blev lurade” är det troligt att man aldrig försöker igen. Det är nämligen skamligt att bli lurad.
Om man istället utmålar nederlaget som ”vi gav dom så mycket trassel att det dröjer nog innan de försöker igen” är det mycket troligare att man kommer igen. Liksom om man säger sig att ”vi lärde oss en massa och nästa gång gör vi inte likadant”.
Uppsatsen kastar nytt ljus över ett av de största nederlagen i de svenska folkrörelsernas historia – nederlaget i kärnkraftsomröstningen 1980. Här utmålades nederlaget som en följd av att vi var lurade – av sossarna, av centerpartisterna, av alla möjliga. Detta födde en skamkänsla som var så stor att det idag nästan inte finns någon antikärnkraftrörelse alls.
Om berättelsen istället hade varit ”nästa gång ska vi inte göra si utan så” hade vi kanske hade haft en rörelse som hade kunnat tvinga Linje 2 att uppfylla sina löften.
I alla fall enligt Karen Beckwith.