Irish Land League

Efter den stora svälten 1845-50 återhämtade sig det irländska lantbruket stadigt -- ända tills skörden återigen slog fel 1877, samtidigt som nordamerikanska jordbruksprodukter översvämmade marknaden. Arrendena, som måste betalas till engelska jordägare och som kunnat uthärdas under tillväxtåren, sänktes dock inte, och eftersom de samtidigt var ett slags symbol för klassamhället blev de också en symbol för den ekonomiska misären.

Detta gav ett lysande tillfälle för städernas irländska nationalister, för vilka de engelska jordägarna representerade det främmande styret. De hade dittills sällan brytt sig om landsbygdens problem, men nu började ett antal personer inom Irish Republican Brotherhood att bygga upp en allians mellan städernas nationalister och de ekonomiskt klämda bönderna.

Alliansen baserades på "konstruktiv oenighet" och bestod av centralt placerade personer i det irländska partiet i det brittiska parlamentet, Republican Brotherhood och en nybyggd organisation som spred sig snabbt framför allt i västra Irland och inte bara byggde på arrendatorerna själva utan också på stöd från församlingspräster och småhandlare som var beroende av dessa, Irish Land League.

Medlen var fyra:

Syftet med kampanjen var inte alltid helt klart. Det fanns en spänning mellan dem som ville ha låga säkra arrenden, "de tre f:en" -- Fixed tenure, Fair rents och Free sale, dvs besittningsrätt, anständiga arrenden och arrendatorns rätt att sälja sitt arrende, och dem som ansåg att bara jordreform och böndernas äganderätt skulle hjälpa. Spänningen berodde inte minst på att många arrendatorer var ganska förmögna och i sin tur arrenderade ut jord. Rörelsen klarade emellertid av att låta denna oenighet förbli "konstruktiv" dvs bidra till en breddad bas som inte störde rörelsens praktiska arbete.

Medan den lokala rättvisan på västra Irland alltmer togs över av Land League blev de engelskägda godsen alltmer värdelösa. Redan 1881 gav regeringen upp, sedan förgäves försökt få stopp på rörelsen genom att arrestera dess ledare. De tre f:en skrevs in i lagen, och godsen började köpas upp av staten för att säljas billigt i småbitar till arrendatorerna.

Det irländska "jordkriget" kan ses som en föregångare för 1900-talets bonderörelser för jordreform. Dess mest bestående resultat blev emellertid att från och med nu blev bönderna en ryggrad för den irländska nationella rörelsen, som för första gången hade en klar seger att peka på. Plus förstås att den omedelbara misären avhjälptes.

Litt: Paul Bew: Land and the national question in Ireland 1858-1882, Gill and Macmillan 1978